Innan jag hamnade i det som jag är i nu levde jag ett besynnerligt liv. Och jag älskade det. Och jag hatade det. Jag hatade mellanrummen precis som nu. Hatade vakuum precis som nu. Hatade att jag alltid tyckte jag gav mer än jag fick. Fast vi måste sudda det där, för jag gav liksom alltid precis bara lagom för att mitt inre skulle vara safe och murarna hela - därför fick jag aldrig heller nåt mer. Men fan vad jag älskade att vara safe, att gambla precis lagom för att vara oberörbar, oförstörbar. Kände mig bara ensam på söndagskvällar. Livet var fint och bra ändå för det mesta. Relationer lär en många saker, speciellt om en har flera samtidigt och det hade jag, jämt. Och jag älskade det. Och hatade delar av det. Mest att dudes alltid kommer vara dudes förvisso (detta hatar jag mer än nånsin idag också).
En annan sak jag hatade var mitt jobb, som höll på att få mig att gå under av stress, malplacering och det där att aldrig någonsin bli sedd. Aldrig någonsin något som var utvecklande. Bara ett evigt ekorrhjul som åt upp både min själ och min kropp. Jag blir utmattad bara av skriva om det - jag hatar den där platsen av hela mitt hjärta. Det enda bra med det jobbet är alla fantastiska människor som finns där. Som finns och finns och finns. Som kramas och skrattar med en både på måndagsmornar och lördagskvällar. Men så ibland öppnas dörrar och jag klev ut genom den. Nej, nu ljög jag igen, jag hoppade världens längsta länghopp med risk att få jävligt mycket vatten över huvudet. Det här hoppet landade i att jag hamnade i ett sammanhang som jag ska vara i, där jag blir sedd och får ta både stort ansvar och utmana mig själv hela tiden. Twista min hjärna i hopp om att göra nåt bra för nån nästan varje dag, om jag vill. Fina jobbarkompisar svämmar hela bygget över av och jag har typ växt en meter de senaste månaderna. Idag avslutade jag en sak som jag har slitit hårt med och jag är så jävla mallig över att jag klarade det. Det hade jag aldrig trott för ett halvår sen. På torsdag väntar nästa grej och jag är så extremt nyfiken på vad det ska ge mig och mitt projekt. Vad det ska ge för ny riktning?
Kontentan av allt det här är att det är modigt, fint och bra att våga hoppa ibland, tvinga sig själv att knyta upp de där vitande knogarna runt sargen. Bara gör det, ta det där klivet ut när dörren öppnas. Kanske finns det mer lycka på andra sidan.
En annan sak jag hatade var mitt jobb, som höll på att få mig att gå under av stress, malplacering och det där att aldrig någonsin bli sedd. Aldrig någonsin något som var utvecklande. Bara ett evigt ekorrhjul som åt upp både min själ och min kropp. Jag blir utmattad bara av skriva om det - jag hatar den där platsen av hela mitt hjärta. Det enda bra med det jobbet är alla fantastiska människor som finns där. Som finns och finns och finns. Som kramas och skrattar med en både på måndagsmornar och lördagskvällar. Men så ibland öppnas dörrar och jag klev ut genom den. Nej, nu ljög jag igen, jag hoppade världens längsta länghopp med risk att få jävligt mycket vatten över huvudet. Det här hoppet landade i att jag hamnade i ett sammanhang som jag ska vara i, där jag blir sedd och får ta både stort ansvar och utmana mig själv hela tiden. Twista min hjärna i hopp om att göra nåt bra för nån nästan varje dag, om jag vill. Fina jobbarkompisar svämmar hela bygget över av och jag har typ växt en meter de senaste månaderna. Idag avslutade jag en sak som jag har slitit hårt med och jag är så jävla mallig över att jag klarade det. Det hade jag aldrig trott för ett halvår sen. På torsdag väntar nästa grej och jag är så extremt nyfiken på vad det ska ge mig och mitt projekt. Vad det ska ge för ny riktning?
Kontentan av allt det här är att det är modigt, fint och bra att våga hoppa ibland, tvinga sig själv att knyta upp de där vitande knogarna runt sargen. Bara gör det, ta det där klivet ut när dörren öppnas. Kanske finns det mer lycka på andra sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar