Han jag är kär i får mig att tänka, känna och leva på sätt jag inte gjort förut. Min finaste sidor hade jag långt innan jag träffade honom, det är bara det att de blir så mycket starkare av honom. Jag tycker om den jag blir av honom. Han är en sån som jag vill vara bra för. Mina vanliga dumheter, fegheter, rädslor finns såklart kvar, men jag har liksom fått ett behov av att vara uppriktigt innerlig. Det är knäppt för vi bor ju ihop, vi träffas liksom jämt och ändå kommer jag ofta på mig själv med att längta efter honom. Längta efter att han ska skratta eller dansa, eller tramsa eller bära runt mig upponer eller bara ligga med min hand på bröstkorgen bredvid mig i sängen. Det finns så mycket som är fint med Emile - och jag tycker det är hisnande och härligt att en kan älska nån så mycket, men att hjärtat ändå rymmer mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar