Sibirien utanför får mig att tänka på en annan vinter, ett annat snökaos, all tid jag frivilligt tillbringade på stillastående pendeltåg för att åka till andra sidan stan. Det var på den tiden då jag hade ögonen öppna när tåget stannade in i Sundbyberg. Nu för tiden blundar jag alltid, men jag tänker lika alltid att jag måste sluta blunda där för det är ju hur töntigt som helst att blunda när en inte törs. I början av Sundbyberg tänkte jag ofta att vi umgicks för att vi inte hade något bättre för oss. Och jag hade ju verkligen inget bättre för mig. Och jag hade tydligen inget bättre för mig när jag föll som ett jävla träd för stormen Gudrun. Och jag hade inget bättre för mig när hjärtat blev ett 1000-bitars pussel. Och jag hade inget bättre för mig när hösten kom och jag saknade saker. Och jag har inget bättre för mig såhär dags. Så jag tänker lite på det här. För ibland måste man inte springa jättefort, ibland kan det som hänt må bra av att visa sig utanför garderoben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar