Jag är nästan alltid glad. Nästan. Samtidigt finns det inget som får mig att känna mig mer missförstådd än när folk säger "Du som alltid är så glad". Jag är också en person med tusen spektrum, även jag blir ledsen och trött, uppgiven eller helt enkelt bara lite allmänt opepp - som alla andra. Hade jag varit en ledsen person hade det ju inte varit någon som hade ifrågasatt mig när jag väl faktiskt hade en bra dag? Ingen hade sagt "Men du som alltid är så ledsen?". Jag har generellt väldigt mycket energi, men ibland brister det för mig och då tar orken slut. Kan den då inte bara få vara det till jag har byggt upp ny kraft? Varför måste jag försvara min rätt till trötta, dåliga dagar? Varför kan de bara inte få finnas? Nästa gång jag känner tyngden av pressen på att pleasa allmänheten genom att be om ursäkt för att jag blir sur, jobbig och krävande - alltså en person med alla sorters känslor - tänker jag bita mig så jävla hårt i tungan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar