Festinator, Sockerlaxen, Ylvette. Ylva har så fruktansvärt många namn. Vår vänskap började i Norrköping i sena tonåren. Vårt umgänge var minst sagt vilt i början, vi härjade runt och levde rövare. Grejen var att vi båda var lite tilltufsade av livet när vi möttes och jag tror vi liksom behövde varandra. Ibland behöver man någon som förstår utan att egentligen gegga i det. Och så var det. Någonstans mellan alla knäppa nätter och sakerna som skavde fann vi varandra. Det vi gjorde allra mest var att lyssna på musik, köpa skivor, gå på spelningar, gå på klubb, lyssna på musik, prata, prata om musik, dansa, köpa fler skivor och åka på festival. Ylva och jag är faktiskt också gifta. Det var en himla flådig ceremoni på Drottningatan under studentveckan, vi knäböjde på trottaren och en bekant sa tager du och vad vi svarade minns jag inte, men förmodligen något i stil med ”You know it, I name it” alternativt valfritt Håkan-citat. Vi har rest i Asien, vi har druckit öl i London, vi har skrikit oss hesa på Hultsfred och Emmaboda ett antal gånger. Vi har legat på midnattsgatorna och försökt oss på telepati. Det finns så väldigt många saker jag älskar med Ylva, och jag är så himla glad att hon ännu är min vän. En av mina stora sorger här i livet är att vi under senaste 8 åren nästan aldrig har lyckats bo i samma stad. Det gör Ylva till en av de där personerna som jag ständigt längtar efter. Längtar efter henne i kombo med mozzarellamackor, samtal och all världens indie. Till sist vill jag säga: ÄLSKLING, Jag lyssnar bara på dina skivor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar