Eller låt oss kalla henne vid hennes rätta namn - Dj. Frankie, eller Frank, eller Franks eller Drakenstien. Vi har känt varandra sen slaget i Waterloo. Nej, det har vi inte, men väl sen första dagen i gymnasiet och eh…det är ju minst lika längesen. Under långa perioder bodde vi på den tiden i min pappas lägenhet i Målgränd och levde på slaskpasta och varma mackor. Vi var uppe hela nätterna och kollade Kvinnofängelset och SPUNG. Satt framför ZTV för att få se diverse heta basistmän flimra förbi. Innan vi gick och la oss passade vi ibland på att skrämma skiten ur tidningsbudet genom att säga hej i brevinkastet precis när hen släppte ner tidningen. Musik var väldigt mycket vår gemensamma drivkraft på den här tiden och vare sig Hultsfred eller Emmaboda gick säkra från oss och vår bandspelare ”Di Schnider”. Aldrig ska jag glömma dansbandsblandbandet som Natta tillverkade, eller när vi bjöd folk på "chips" gjorda av knäckebröd. Vi har levt sida vid sida från att vi var otroligt alternativa, häftiga tonåringar som fikade upp alla våra pengar på Världens Bar till vi växte upp och blev de lagom omogna, men relativt vuxna människor vi är nu. En av mina bästa grejer ever med att umgås med Frankie är att skratta till jag får kramp eller diskutera hur vår framtida emigration från detta vinterland ska genomföras. Alltså, när ska vi ge upp det här? Vinter passar oss ju inte! En annan mycket gullig grej med Frank är hur hon alltid beter sig som en finsk matmor med siktet inställt på att mata en väldigt, väldigt mätt när man är på besök. Knäckemackor med ost och gurka och godis + kakor är vanligen den lilla menyn och sen undrar hon om man är säker på att man inte vill ha något mer, sådär en eller fem gånger. Det bor mycket kärlek i det där tycker jag. Frankie är en av de absolut roligaste och mest klarsynta personer jag någonsin träffat. Skarp är en mycket passande beskrivning. Om jag hade råd skulle jag ge dig alla gulliga hundar i världen darling Franks.
Och bilden har jag helt enkelt snott för att jag älskar den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar