Tänka sig att just jag fick så himla bra farfar. Världens bästa faktiskt. Han har gett mig så väldigt mycket trygghet och samtidigt galet många roliga stunder. Han har tålmodigt suttit och frusit när jag som liten var en smärre säl, och helt enkelt bara skulle hoppa 45 miljoner gånger till från bryggkanten. Denna ständiga totalvägran att komma upp ur diverse sjöar, trots russinfingrar och blå läppar. Story of my life. Farfar och jag har gått på cirkus, fixat med saker och senare i livet var det ofta farfar som hämtade mig från högstadiediscon mittinatten. Så himla snällt, egentligen. Dessa enorma mängder omtanke jag har fått, trots att jag i perioder har varit riktigt jävla skitjobbig. Sorry för det. Alltid när jag tänker på min barndom utspelar sig många av mina tydligaste minnen på ”landet”, det vill säga Farmor och Farfars landställe. Det bästa som kunde hända var på den tiden att min familj åkte hem, men att jag fick stanna kvar, och detta var bannemig den totala lyxen. Det var så himla mysigt att vara där själv, få äta frukost på berget, sen spela svälta räv och kasta gris med farfar. Jag förstår idag inte hur han inte till slut fick spatt på att spela alla dessa partier svälta räv. Det är ju ett så fruktansvärt tråkigt kortspel, iallafall för vuxna. Men det säger ju liksom en del om vem min farfar är, hur mycket tålamod han har och vad han lätt gör för dem han bryr sig om.
Farmor och farfar var lite skrattiga på farmors 80-årsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar