Alltså, den här människan. Min så älskade, älskade coach. Från början var tanken att hon skulle coacha mig i crawl, men nuförtiden lär hon mig lite allt möjligt. Till exempel har vi tillsammans lärt oss (den hårda vägen) om vad man bör och framförallt inte bör prata jättehögt om i en bar när man är på semester i Kroatien. Att det tydligen är möjligt att det finns andra som pratar samma språk i närheten. Eventuellt är det små rara pensionärer som spelar uno och det ni pratar om kanske verkligen inte alls passar sig för allmänheten. Jag älskar att prata bort hela kvällar med den här personen och jag älskar våra ökända tantsemestrar. En riktig favorithobby i mitt liv är att ringa coachen för att prata igenom helgen och livets mysterier på söndagseftermiddagen, coachen är nämligen en mycket skicklig telefonpratare till skillnad från väldigt många andra. Och jag gillar det, väldigt mycket. Det finns få personer som vet så mycket helt bisarra saker om mig som Camilla. Och det finns nästan ingen som ger så raka tydliga svar och så pass kloka råd. Värdefullheten i det alltså. Varje gång vi lägger på luren tänker jag ”Fan, jag älskar dig så mycket”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar