En person som jag verkligen borde tacka för min kreativitet är min farmor. Hon har liksom alltid fått mig att tänka lite utanför den självklara boxen. Hon har aldrig direkt varit en lekkamrat, men hon har alltid tillhandahållit verktygen för lek. Allt i från en korg med sjalar via en trasmatta att göra koja av till våra storslagna pepparkakshusbyggen. Vi snackar alltså pepparkakshus med spetsgardiner och glas i fönstren. Inga konstigheter med det, men efterhand är det ju helt sjukt gulligt att anstränga sig så, för att göra ett något så tillfälligt helt perfekt. Hela grejen gjorde iallafall mig och mina syskon väldigt glada. Farmor är än idag den (trots att jag tydligen är vuxen och borde kunna läsa mig till svaren) ringer när jag behöver veta saker. Jag litar liksom helt enkelt mer på hennes visdom än på något som står i någon himla bok. Om någon vet huruvida något har jäst klart eller ej, hur man vet att kroppkakor har kokat klart och så vidare så är det ju faktiskt farmor. Jag är tacksam över alla svar min farmor tänkt ut åt mig. Ja, alla utom ett då kanske. När jag var liten var bland det värsta jag visste när farmor sa ”din vilja står i skogen och växer” när jag ville något. Till saken hör att jag var en fruktansvärt envis unge - jag ville alltid något. "Nej" var ju ett ganska stort nederlag under de premisserna om vi säger så. Ibland funderar jag om den där viljan fortfarande står kvar där i skogen och växer, för om den gör det lär den ju vara stor som en 900 år gammal ek vid det här laget. När jag tänker på all denna tid och oändliga mängd kärlek som min fina farmor genom åren strösslat över mig och mina syskon blir jag helt mjuk ända in i det allra mjukaste i mig.
Farmor matchar outfitten med katten Ziggy Dolores. So stylish är hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar