Min mormor är ju dessvärre död, men det betyder ju inte att hon inte fortfarande påverkar mig eller finns med mig på olika vis. Hon är fortfarande en viktig person i mitt liv och kommer alltid vara det. Faktum är att jag i krångliga situationer ofta frågar mig ”Vad skulle mormor göra?”, allra oftast rör de här sakerna hur jag ska bete mig för att vara en någorlunda bra människa. För det var nämligen hon. En sådan som med rätta bör kallas en god medmänniska. Hon var varit död i snart tre år, men jag tänker fortfarande på henne så gott som varje dag. Ett tillfälle från min barndom som jag minns extra tydligt är när mormor (och jag i släptåg förstås) skjutsade hem en rätt så alkoholsargad man från stan, när jag efteråt på barns vis frågade varför - svarade hon helt enkelt ”jag visste ju var han bodde”. Det var inte krångligare än så och jag köpte det svaret. Min mormor var ju självklart ingen ängel, hade hon varit det hade hon aldrig kunnat vara så härlig. Hon älskade bland annat att göra hyss, perversa skämt föll henne på läppen och ibland smygsöp hon hjortronlikör eller punch direkt från flaskan i kylen. Ganska ofta tänker jag att ett sätt att hedra hennes minne är att använda mig av det hon har lärt mig. Så jag försöker göra det (det ska erkännas att jag är sjukt dålig på korsord dock, en riktig skam för släkten faktiskt). Det händer att jag fortfarande hör henne skratta inuti mitt huvud, det gör mig lika glad varje gång och jag skrattar alltid tillbaka. Jag hoppas att detta aldrig upphör. Varje gång någon tycker vi är lika blir jag alldeles till mig, för mig är det nämligen världens finaste komplimang att ens vara i närheten av det som en gång var min fina mormor.
En av de vackraste bilderna någonsin. Mormor på sin bröllopsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar