Du sitter snett mittemot mig i fyran på andra sidan gången. Jag åker framåt, du bakåt. Du lyssnar på något och stirrar ut i tunnelbanetunnelmörkret. Nästa Mariatorget. Jag vet inte varför jag smygtittar på dig, men något med dig känns vagt bekant, kanske har jag sett dig i periferin förut, kanske är du bara lik någon annan. Det jag egentligen tittar på är dina vackra läppar. Underläppen är fylligare än din övre - din mun ser mjuk ut. Jag undrar vad du lyssnar på och hoppas det är något fint. Nästa Slussen. Du slutar stirra ut, samlar ihop dig för att gå av. Ett par sekunder möts våra blickar. Sen är du borta, men ändå kvar i min hjärna ända till nu. Jag undrar varför vissa syns på det där sättet, vad det är som gör att man lägger märke till någon i fyra stationers tid medan nästan alla andra bara flimrar förbi trots att de är alldeles bredvid hela vägen från Telefonplan till Centralen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar