Det är så märkligt att se en del människor som en gång ockuperade hela min hjärna sakta försvinna och endast bli till dimmiga skuggor i det som nu är mitt förflutna. Dagen då man inser att saknaden är borta, att tankarna inte vandrar åt deras håll på egen hand längre. Att alla tankar på dem var aktiva val som jag inte längre gör och allt som nu är kvar av dem, är den roll de spelar när jag återger berättelsen om mitt liv. De har gått från att vara kärlekspersoner till att bli någon sorts tidsdokument, parenteser och sidospår i vem jag en gång var på vägen hit. Känns helt sjukt att människor kan suddas ut ur en på det här sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar