Döda mig om ni vill, men jag kommer på mig själv med att längta efter snö, och förlåt, men det händer nästan varje dag nu. Jag vill se stora, fluffiga flingor falla från svarta himlar mot marken. Jag längtar efter den där tysta, mjuka världen som snön skapar, längtar efter att ljuset ska svagt och mjukt igen. Gråväder gör mig matt. Alla moment där jag kommer svära, frysa och våldsamt deklarera att nästa år är det jag som inte bor i det här förbannande islandet längre, förtränger jag ännu. Fantiserar om att glida omkring med mössan neddragen med vintermusik i öronen om natten på Söder för att hinna med sista tåget. Men jag vet, jag romantiserar, glömmer saker, som att jag kommer börja grina om bussen inte kommer för att det är snöstorm. Glömmer att min kropp hatar att frysa. Glömmer att jag är gjord för att vara barbent och lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar