I förrgår stod jag utanför en bar, blippade med min telefon och väntade på en kompis. Det tar ca. två sekunder innan en lätt överförfriskad man vill veta vad jag heter, hur gammal jag är, om jag är gift och var jag bor. Jag i min tur är vare sig sugen på att konversera eller svara på hans frågor fortsatte att än mer stint stirra ner i min telefon. Jag svarar mitt namn när han frågar om det, men sen tycker jag att det är nog. Och när jag inte vill svara på hur gammal jag är så börjar han gissa helt frankt gissa. Och han gissar högt. Han gissar fel. Jag tröttnar. Jag rättar honom.
-Nä, alltså jag, jag fyller 30 nästa gång.
-Du är 30 år!
-Ah. Om ett tag.
-30 år! Är du gift?
-Nej.
-Du är inte ens ung, varför är du inte gift?
- FÖR ATT JAG INTE VILL!
En fråga. Kunde jag inte bara fått stå där och glo ner i min telefon? Förtjänade jag verkligen att bli både störd och förolämpad? Jag brukar oftast svara att jag har pojkvän/sambo/make för att få bli lämnad ifred, men jag önskar så mycket att jag kunde uppnå det utan att behöva bli räddad av lögner och min behändiga låtsaskille. Önskar att mitt - tack, men jag vill inte prata - faktiskt räckte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar