Redan när jag hörde om Jills Veranda första gången för typ ett halvår sen tänkte jag att det här kan nog bli rätt bra. Nu sex avsnitt senare, inser jag hur fel jag hade, det blev nog inte bra - det blev ju helt jävla fantastiskt. Antalet gånger jag har blivit fullständigt golvad av en tv-serie går att räkna på ena handens fingrar, trots att jag både ser mycket väldigt grejer och dessutom gillar TV extremt mycket. Det ska liksom mycket till för att komma åt det där spröda området i mig där saker går rakt in och verkligen känns, men här hände det gång på gång. Väldigt mycket av den musik jag lyssnar på har sina rötter i både bluegrass och country, och jag gillar ju grejen att leta bakåt i skivbackarna. Dessutom har jag lite dille att förstå varför saker låter som de låter. Jag tycker Jills Veranda genom att rota i fattigdom, livskriser, kärlek och politik har gett mig exakt det. Det blandat med mänsklighet, superfint foto och nerv har gjort att jag älskat varje avsnitt för sig. Jag älskade Titiyos möte med Linda Martell. Grinade. Älskade Kakans häng på frisörsalongen, samt hennes odödliga kommentar "Nej, jag har träffat rätt sorts kvinnor" till Tea-Partykvinnan som hävdade att Kakan bara hade träffat fel sorts män hittills. High fivade vilt här hemma. Jag älskade när Skizz och Jill överraskningsspelade Crazy Girl i regnet i trailerparken. Grinande. Älskade när Jill och Marit hängde runt på ett pickingparty i Appalacherna. Alltså, hur svängigt var inte det? Älskade när Kristian och Jill åkte bil minst hundra gånger genom Nashville. Och hästarna, herregud, hästarna! Grinande stora delar av det avsnittet. Älskade hur Magnus Carlsson var allmänt starstuck på hela Nashville (till och med på Johnny Cashs gamla brevlåda) och hur sinnessjukt fint var inte det musikaliska mötet med Doug Seegers? Grinade. Njöt och grinade igen för att det är slut nu. Inga fler avsnitt att se fram emot, även om jag hoppas så himla mycket att det blir en säsong till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar