Ibland vill jag skriva brev till en del människor som bara försvann ur mitt liv, men fortfarande fattas mig. Egentligen vill jag mest bara säga: vi börjar om och så gör vi allt som blev fel förra gången rätt. Det är ungefär det min magkänsla har talat för hela tiden, för de verkliga människorna. De som verkligen kändes etsar sig fast och det handlar inte om att inte kunna förtränga. Det handlar om att jag är arg på det som behagade att glida mig ur händerna för sedan att landa mellan stolarna. Alla vi var ju egentligen värda mer. Sista gången jag träffade en av de där personerna var jag rätt syrlig/hånfull mest för att jag kunde, och för att jag vill straffa för att den här personen för att hen hade valt ett så satans dåligt val. Och jag var sur, länge. Ändå vill jag ofta häva ur mig att vi suddar ut allt gammalt och börjar om på blanka papper. Deal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar