tisdag 14 september 2010

Jag har shotgun och du kör

En gång i tiden för hundra år sen, våren 2003 för att vara lite mer exakt lärde jag känna en kille som hette Gunnar. Vi pratade i telefon med varandra på nätterna. Jag längtade jämt efter de där samtalen och jag smög med mig pappas hemtelefon in på mitt rum, sen låg jag där i mitt lilla eskimåbo och bara pratade. De där samtalen blev början på en ganska speciell vänskap. En vänskap av Norrköping, bilåkning mittinatten och genom försommarkvällarnas Östergötland. En vänskap av världens bästa blandband, poppiga blandskivor, fönsterputsning och fikor på Världens bar. Livet fortsatte, åren gick. Jag och Gunnar var fortfarande vänner, fortsatte prata i telefon. Ända tills för några år sen då han gled iväg bort. Nu har det gått flera år sen jag hörde ifrån honom, sist ringde han berättade att han hade blivit pappa. Jag minns det där samtalet, det var på kvällen, jag minns chocken och jag minns hur glad jag blev för hans skull. Efter det åt Enköping, Västerås eller världen upp honom och jag undrar ju förstås var han har tagit vägen, hur hans liv är nu och varför han har valt att försvinna? Jag undrar om det är mitt fel att han gjorde det. När jag flyttade in här i Solberga hittade jag en inramad tavla och säkert 15 blandband som alla är signerade Gunnar, då flöt allt det här flöt upp till ytan. Jag kan bara konstatera att jag saknar min vän rätt mycket ibland. Någonstans har jag väldigt svårt att hantera det där med att stoppa honom i facket för alla som försvann.

2 kommentarer:

Anonym sa...

bra grej

Malin sa...

Åtminstone halva grejen. Den sista delen är ju sådär bra.