Den här filmen är helt sinnessjuk och så vacker att strupen knyter sig. Ensamheten i att simma mot jordens mitt och det knäppa i att göra det i form av ett base jump krockar och smälter samman. Att någon sen väljer att filma det är fascinerade och vackert, men samtidigt otroligt obehagligt. Jag vet att det värker i öronen på bara sex meters djup. Hur det känns i denna fridykares lungor vill jag inte ens försöka tänka på. Till sist tänker jag det jag alltid tänker "typiskt människan att aldrig acceptera sina begränsningar". I den här filmen finns inga begränsningar. Inga alls. En sista reflektion - friheten i att klyva vattenytan igen borde bara gigantisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar