En slängkyss mellan handflatorna, som en nyckelpiga sitter den i en solfjäder av fingrar och sedan - luft under vingarna. I utandningsluften kolmonoxid. Det dödar oss med blod i stället för klorofyll i ådrorna, men kyssen flyger. Som den flyger. Genomskinlig som ett spöke, utblåst över snön och snart dör den nog. Ändå aldrig särskilt livsduglig. Alltid en aning defekt, halvhjärtad. Den faller som ett löv mot marken och kippar efter luft. En döende fisk. När gatorna sopas i vår hamnar den på grusvägen här bredvid, men då har alla redan glömt och ingen kommer resa något minnesmonument. Ingen. Inte ens jag.
Det är så bra små ljud i den här låten. Klockor, stråkar och någon sorts siren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar