Träden

Låste alla dörrar. Alla rostiga gångjärn skulle falla i glömska, allt annat ville bara hitta sin plats. Samtidigt skrek megafonmännen från sina balkonger "Nycklarna ligger under dörrmattan din förbannade idiot. Låsta dörrar är bara illusioner, och här har du beviset". Långt innan jag själv förstod, det du och alla andra redan visste, viskade parkernas träd "Du får ångra dig". En hel eftermiddag gick åt till att betala min tacksamhetsskuld och jag kramade träd i flera timmar. Med pannan och tankarna mot barken förstod till slut jag och trädkronorna varandra. Kvällen kom och jag lutade huvudet mot rötterna, men det var inte riktigt som jag mindes det. Frånvaron av fingrar i håret och den tickande bomben inuti som tänkte det träden viskade, påminde för mycket om att allt var förändrat.