Jag funderar över gränser. Att sätta ner foten, när är det tillbörligt och inte? När går någon för långt? Hur mycket är det ok att begära? Ibland känner jag mig som Pippi Långstrump när hon säger åt sig själv att gå och lägga sig. Jag säger mest åt mig själv att tänka mig för, eller att skräpa till mig. Oftast det senare. Det är där med skärpningen är svårast. För att inte tala om det där med respekten. Och inte bara för mig, jag ser det även hos andra.
Igår hamnade jag på en cowboy-bar i Vasastan och drack bourbon för första gången i livet. Det var faktiskt riktigt tasty (har en rätt knepig relation till whiskey överlag efter mina tonår med en maltwhiskeysamlande pappa) och jag gillade det. Hela grejen. Det kändes så långt bort från mina vanliga helgnöjen. Jag byter gärna några hipsters mot cowboys när som helst. Tydligen kräks man av cowboywhiskey också, det visade våra bordsgrannar genom att barrikadera toalatten och stinka ner den med spyor. Tänka sig.
För första gången sen någon gång i höstas är jag inte konstant orolig. Det börjar lätta. Och jag kan hantera saker som är nu och oroar mig inte för sen. Befriande på många sätt. Kanske är översvämningen över.
Ikväll blir det Vapianomiddag med Klaus och co. Sen blir det Fanfarlo. Jag har längtat sen i somras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar