Det är här någonstans jag brukar spåra ur och låta oron och min inte allt för vackra ångest tapetsera hela min tillvaros väggar. Det är här någonstans jag brukar börja mina sinnessjuka utvärderingar av mig själv. Det är där någonstans som prestationsångesten sträcker sig långt utanför prestationerna och allt blir personligt.
Jag försöker lära om nu. Tro mig jag försöker verkligen lära mig att man inte kan leva på prestationskickar och att allt handlar om balans. Balans är det svåraste jag vet. Gungbrädor tippar på bara ett par gram. Det är här någonstans jag känner skillnaden. Här där oron vanligen skulle slukat mig hel tänker jag bara att jag inte orkar att oroa mig mer nu. Vet ni hur skön den känslan/insikten är? Obeskrivligt skön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar