Det har flutit mycket vatten under broarna sen jag tänkte och längtade efter kärlek på det tvåsamma sättet. Jag har inte haft tid, lust eller ork att sukta efter normland. Inte behövt närheten eller bekräftelsen och det låter som en lögn, men det är helt sant. Det bor mycket frihet i att slippa sina funderingar kring duglighet. En annan sanning är att jag faktiskt blir bättre när jag är tacksam för vad jag har och inte gråter över sånt jag saknar. Faktum är att jag är så förbannat trött på läcka energi på saker som inte ger mig någon som helst glädje. Jag bara orkar inte slösa längre. Men så ibland så blir det söndag, jag känner mig kanske lite väl allena i fyrtornet och då kan det hända att jag önskar se ett slut på sova under två täcken ensam. Det kan till och med hända att jag vid dessa tillfällen längtar efter att falla handlöst för någon som får mig att inte kunna hålla emot. Någon som mjukar upp mina skarpaste kanter och som ser igenom mina allra fulaste sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar