Ett halvår utan mormor

13 februari tog min mormor sitt sista andetag. Sen var hon borta. Ett knappt dygn innan hade jag suttit  bredvid hennes säng med hennes hand i min. Sådär som man gör på film. Hon pratade inte längre, drack knappt, men hon visste att vi var där. Den februaridagen var en fin och viktig dag på många sätt. Vi fyllde det där lilla sjukhusrummet med kärlek. Och samtidigt var det så svårt,  för det är omänskligt att veta att det är sista gången man träffar någon som man älskar outsägligt mycket. Det bara går inte riktigt att acceptera tanken på att någon som alltid har funnits där, aldrig mer ska finnas. Att veta att man nått vägs ände och att man nu ska skiljas från den som både varit trygg famn och partner in crime. Innan hon dog förstod jag faktiskt inte hur det skulle gå till att leva utan henne. En värld utan mormor - ni hör ju själva hur skevt det låter.
Jag räknade kallt med att sorgen skulle ta över mig. Förlama mig. Utarma mig. Men min sorg har inte alls utvecklat sig så. Den har blivit något helt annat. Stundtals har den legat som ett filter över min värld, men inte ett svartvitt som man kanske förväntar sig. Snarare ett som har förstärkt färgerna och det vackra i många saker.  Under det här halvåret har världen varit gråtvacker många fler gånger än vanligt. Och som jag har gråtit åt alla möjliga saker, åt fina träd, soluppgångar och tanter med barnbarn på tunnelbanan. Ibland hör jag mormor dra fräckisar i mitt huvud, ibland gör jag saker som jag tror skulle gjort henne glad.  När jag sluter mina ögon och plockar fram mina mentala videofilmer så sitter mormor vid sitt köksbord och löser korsord, på radion spelas Jussi Björlings version av O Helga natt. Långsamt förstår jag att hon aldrig kommer lämna mig. Hon kommer alltid finnas i mig. Så idag på Alla Helgons dag går jag inte till någon minneslund, jag vänder mig inåt, blir 10 igen, jag och min mormor skrattar i hennes kök.