Jag har i ett par års tid ägt ett par trosor som bara bringar otur. Jag har i och för sig bara haft på mig dem vid två tillfällen, men inget av dem slutade särskilt bra. Ena gången var början på en lång period av självhat och ledsamheter. Andra gången förlorade jag alla spel vi spelade på en spelkväll (och ja, klart jag blev sur, så himla kul är det inte att förlora). Somliga hävdar att det är väldigt skrockfullt att skylla sin otur på ett par trosor, men de här små mintgröna spetsrackarna verkar vara helt överladdade med något som verkligen utmanar ödet. Borde stämma egentligen stämma affären där jag köpte dem. Nåväl, idag fick jag syn på dem där de låg till synes oskyldiga längst in i garderoben och så vips flöt handlingskraften i mina händer och jag gjorde det som jag borde gjort för längesen - jag nöp tag i dem och tryckte ner dem i papperskorgen bland konservburkar, kiwiskal och annat krafs. Därmed blev jag fri. Förbannelsen är bruten. Oturstrosorna kan aldrig mer skapa oreda i mitt liv (därmed inte sagt att jag själv inte kan göra det) och så var det med den saken.
Jag borde kanske inte utmana ödet, men det är på tiden att ödet kanske lär sig att inte utmana mig. Så kan vi säga. Så känns det när man slängt sina oturstrosor nämligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar