Igår lyckades jag leva en hel sommar på bara en dag. Och vilken sommar det var sen. Först mötte jag upp Camilla och Eric, vi gick till Kungsan och smakade på Stockholm. Stockholm smakade bra. Hela stan var ute för att titta på maratonlöparna. Eric förstod inte det roliga i att kolla på motionärer och jag tyckte att vi kunde börja hänga utanför Friskis. Vi struntade i det och slog istället läger i Vita Bergsparken. Hela eftermiddagen drack vi vin, spelade kortspelet med det mest icke-PK namnet och passade på att kolla hur lång en kolarem blir om man bygger ihop alla i en påse. Den blev jättejättelång, minst 15 meter, det är ju inte varje sommar man äter 15 meter godis. Eric gjorde dagens gärning och köpte en liten högtalare att koppla till våra iPhones och därmed var lyckan gjord. Jag är en ganska dålig förlorare så varje gång jag förlorade fick jag spela en poplåt (och varje gång jag vann också). Det var någon gospelfestival på andra sidan parken, så när naturen gjorde sig påmind kunde man med lite tur få höra att Jesus loves you under tiden. Vilken lycka mitt i all denna synd tänkte jag.
Pop Dakar var nästa hägring och vi såg både Existensminimum och Ikons, Eric såg någon electrogrej som tydligen var "så hård att den kändes i hjärtat". Camilla och jag hamnade på ett litet berg där ett gäng ynlingar mjaude låtar by request. Fantastiskt. Vi hade glömt att klä på oss för stå emot kvällskylan, så när åkarbrasorna inte hjälpte tog vi till reträtten och drog till vårt andra hem, Debban. Vi dansade oss svettiga och till sist var det lika ljust ute som när vi började. Vi bröt upp och när jag korsade Älvsjörondellen sjöng fåglarna redan sina allra bästa greatest hits. Som avslutning blev jag lite konstigt överraskad och jag somnade med huvudet i fotändan 05.15, men trots det kändes det som att världen inte var uppochner igår. Om resten av sommaren fortsätter så här blir det en sommar att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar