Sen blev det tisdag och jobb samt en insikt om att jag höll på att göra något dumt, när jag tänkte missa Accelerator. Åkte hem och sov lite på saken, bestämde mig för att det var idioti att missa så många bra band. Nu i efterhand är jag glad att jag tog mitt förnuft tillfånga. Det var jätteroligt!
Johnny Flynn var först ut och kickstartade mitt hjärta med banjo, cello, mandolin och stomp. Det konstiga är att det är ganska klassisk amerikansk folkmusik framförd av en britt och det känns inte ens omodernt.
The Box var helt fantastisk live.
Band of horses var hur fina som helst, men trots det var de faktiskt snäppet vassare när jag såg dem på medis i våras. Det kändes varmt, men ändå lite trött på något sätt. De kan verkligen det där med ljudridåer. Och skägg förståss, imponerande.
Vampire Weekend I love you guys, helt enkelt. Det mest opretantiösa, glada och spralliga bandet i världen kändes det som igår. De har ingen stylist, men de har de svängigaste poplåtarna på bra länge. Texter om tentaplugg och NYC-bussar är inte lika fel som det låter. Vi kom fram till att trummisen var snyggast, basisten svettigast, synthkillen sötast och sångarn var gulligast och roligast. Victor lovade att försöka fixa ett bröllop med Ezra om vi hittade honom. Det gjorde vi tyvärr inte, jag var helt inne på bli judinna för hans skull. Jag längtar efter att se vad det ska bli av VW, de kommer uträtta fler popunder. Det är jag helt säker på.
Duffy ZzzzzZzzz! Sjukt tråkigt, tillrättalagt och överproducerat.
Mgmt Jag väntade till slutet av spelningen för att två bra låtar skulle komma. Under tiden hade jag roligt och hjälpte en resencent att skriva något om det. Han skrev för Groove och jag tyckte att han skulle skriva att det var rätt tråkigt. Inte så jättebra som jag hade tänkt mig faktiskt.
Hercules and the Loveaffair Jag var så nyfiken på att se om Anthony Hegarty skulle vara med, det hade ju ryktats en del om det. Men nejnej. Istället fick man en brud i hotpants. Blind var iallafall bra live.
Jag såg även en del annat, mycket var väldigt bra, men som alltid på festival är man på väg till nästa spelning...
Det som är så himla roligt med Accelerator är dels deras alltid lika grymma linups, men även att de verkligen skapar alldeles äkta festivalstämmning. Det är rätt märkligt när man befinner sig på en bakgård med asfalt under fötterna och tegelväggar runt omkring sig. Tittade ut över riddarfjärden när solen gick ner och kände mig riktigt nöjd med tillvaron. Sen blev jag uppraggad i baren och efter det var allt lika konstigt som vanligt igen.
Det bästa med mittistan-festivaler är nog att man får åka hem och sova i sin egen sköna säng, man slipper kylan, fukten och paniken att inte få luft när man vaknar. Jag antar att det här är riktigt allvarliga ålderstecken. Nästa gång är det dags för Way Out West.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar