Igår var det lite som att något av det sista föll på plats och något i mig dog. Det var inte hoppet. Det kändes mer The end of an era eller så. Jag visste att det var en tidsfråga. Allt är annorlunda nu.
Senare på natten drömde jag så mycket konstigt. Bland annat att ett en av mina stora kärlekar från förr (ett avslutat kapitel förvisso) flyttade hit och började jobba på mitt jobb. Det var jättetungt och det blev helt hemskt i lunchrummet. Jag ville inte att mina jobbarkompisar skulle prata med honom, jag ville att de skulle ha min bild av honom. Självklart blev han omtyckt och alla avgudade honom. Jag blev sur, bitter och ville bara sitta i fred i ett hörn. Sen flöt drömmarna vidare och jag hamnade i djungeln, som ganska ofta annars i mina drömmar. Förmodligen har det där med djungler gjort ett outplånligt intryck på mig. Jag vaknade och började längta efter min gitarr och sånt som gör att det kryper lite mindre i mig.
Ibland tänker jag på vad folk sa till mig när jag var yngre. Varje gång något var jobbigt fick man höra att tiden läker alla sår. Vad jag hatade dem och tänkte era jävla as, ni vet inget om något. Dessvärre hade de ganska rätt. Tiden läker inget, men den lindrar och en vacker dag står man där och accepterar något som man fann fullständigt ogreppbart från början. Jag tror det handlar ganska mycket om någon sorts glömska och avtrubbning. Snart är det väl jag som står där och är en överklok vuxen som säger att alltid lär man sig något nytt...
http://www.youtube.com/watch?v=QVPtMpJaIgo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar