"Blir du lätt kär?" frågade en vän.
Sanningen; jag blir nästan aldrig kär. Någon kombination av ointresse och tillitsissues gör att det bara inte händer. Inte så ofta iallafall. Men om jag blir kär, då faller jag som ett träd i en storm. Allting vibrerar lite snabbare, jag blir mer levande. Jag tycker om en del av hur jag blir då. Vänligare, mjukare. Fast å andra sidan blir jag också alltid rädd och nervös. Skraj att det ska smärta. Jag skulle lätt kunna krypa ur mitt eget skinn om det var möjligt ibland. Det är en lite mindre charmant sida av det hela, men det är vad det kostar att hälla en burk fjärilar i magsäcken. Det är ok. Jag öppnar känslobörsen och pungar ut. För det är värt det (nästan alltid). Just nu är jag inte särskilt intresserad av att bli kär i någon, således lägger jag ingen energi på det.
TiIll er som jag har varit kär i - jag vet ju att en del av er läser här. Jag kommer aldrig glömma vad som var så fint med just dig. Jag har gått vidare, kommit över er. Jag är liksom mest glad att jag fick ta del av er. Glad att jag kanske gav er något att ta med på vägen. Alla ni har gjort ont (ibland långt över gränsen ont), men det är ju som sagt priset. Det är lugnt. Ni var värda det. Ni ska veta att jag bär med mig små delar av er. Saker ni lärde mig och en del saker av de sakerna har bidragit till att jag är den jag är nu. Alla människor som berör dig formar dig litegrann, så är det ju. Ibland ser jag saker som någon av er skulle tycka om, eller tycka vara roliga. Då tänker jag på er en liten stund. Det är glada, varma tankar. En litenliten tårtbit av mitt hjärta kommer alltid vara bara, bara din. Vare sig du (eller jag) vill det eller inte.
Det här var ju en jävligt sentimental liten bloggstund. Inte riktigt värdigt en påstådd manshaterska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar