Jag känner att saker börjar vända nu. Lusten börjar komma tillbaka. Tankarna är inte bara gröt längre, de är idéer igen. Det är så jag vill ha det. Jag vill inte vara ett uttröttat deppigt monster. Det är söndag igen, men jag känner mig inte ensam. Den här helgen har varit hysterisk rolig. I fredags var det kalas hos My och sen blev det en sväng på Spyan. Ett slusko synade mig från topp till tå, la handen på min höft och frågade om jag var där ofta. Låt mig va sa jag. Sen tog jag taxi till någon annanstans (mammacensur), taxichauffören envisades med att ha rutorna öppna (i december?) och spela sjukt deppiga spanska gitarrlåtar på en volym som fick diskanten att skära i mitt huvud. Om det skar för att det var högt eller för att jag var onykter låter jag vara osagt. Rolig kväll, rolig natt. Jag borstade tänderna på öppen gata. Allt väl.
Det blev lördagkväll och spelningar på Debaser. Mixtapes and Cellmates var väldigt fina. Alberta Cross är bättre på skiva (eller hur man nu säger i dessa Spotifytider). Jag konstaterade att det var roligt att vara ute med människor som jag inte alltid är ute med och som vanligt nickade jag nöjt för mig själv på vägen hem och tänkte; jojo, jag älskar Debban. På en del sätt var igår en mycket märklig kväll. Ibland blir jag helt förvånad över vilka vuxna resonemang jag för. I min hjärna är det en femåring och en åttiofemåring slåss om alla beslut som jag är tvungen att fatta. Jag blir alltid lika förvånad när jag väljer det förnuftigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar