Ibland är jag sjukt dålig på att vara i nuet och andra gånger är jag världsmästare på det. Stundtals tänker jag inte ens på nästa sekund. Ibland ligger jag flera dagar fram i tiden. Det skulle vara skönt att vara lite mer jämn i tankeflödet, men sådan är inte jag. Ge mig Norrköping, Västra Husby och jag längtar till Stockholm på två röda. Så mycket rastlöshet, på så lite tid, helt sinnessjukt. Jag är som sagt i södern och träffar familj och vänner. Just nu familj. Gör en gammal klassiker och LAN:ar med Matilda. Inget klassiskt LAN dock, utan en helt annan sort, för vi spelar nämligen inte spel. Vi hänger i varsin fåtölj, snackar väldigt mycket strunt, dricker mammas vin och kollar fancy sidor som Facebook. Det tar fem minuter innan det fullständigt spårar ur och vi ligger dubbelvikta av tyst skratt för att inte väcka vår sovande mamma. Jag gillar mina syskon - de är två sjukt roliga, ironiska och knäppa personer. Slutligen blev de stora nog att umgås med.
Imorgon väntar staden och vännerna. Det blir fint. Jag kommer förskräckas över hur snabbt Norpan förändras, hur låga husen har blivit och över nya kvarter växer (läs Strömparken), men jag kommer glömma allt när jag dricker sejdel med Ylva på munken imorn. Norrköping är kärlek och hat. I båda fallen bäst på distans. Jag och en annan Matilda diskuterade det här igår, problemet med Norrköping är att man har besudlat varenda kvarter med minnen. Det går inte att passera ett ställe utan att referera till något som hände för väldigt länge sen. Kyssar och bråk. Gråt och Lyckoskutt. Imorgon tar jag en nattpromenad i industrilandskapet, trots att det förmodligen skulle kunna vara farligt. Det är det säkert om man har otur/dålig tajming, men så är väl resten av livet också?
Just det. Var Owen Pallett var fin? Jaa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar