Gråaste dagen i mannaminne

Idag har varit en konstig dag. En sån där dag med vind i seglen, men bly i skorna. Det började med snö och den gråaste himlen på länge. Segt. Lågt. Gick till skolan, världens snällaste pensionerade SVT-tekniker kom till vår lilla seminariegrupp och berättade allt vi behövde veta för vårt projekt. Han visste nämligen allt som man kan tänkas behöva veta om TV-produktion och dess utveckling de senaste 50 åren. Paniken över att inte klara uppgiften ersattes av segervittring (ja, man kan tävla i allt). Men fortfarande grått, grått, grått inuti. Därefter mötte vi med vår handledare som gillade alla våra idéer. Bra, men i mig var det ändå världens tröttaste dag. Hem, fixa klart frågorna och uppladdning inför dagens intervju. Stressade ut i regnhelvetet och hittade ingen musik i hela min ipod passade som soundtrack till den här dagen. Surt. Kägelbanan nästa och träffa Noah and The Whales frontman, Charlie Fink som hade roliga, kloka svar på alla mina frågor. Jag pratade ingen låtsasengelska idag, vilket kan räknas som ett stort framsteg, men så var jag inte heller så nervös den här gången - det kan man ju också se som en vinst. Johanna som skulle vara min dejt för kvällen hade inte slutat jobba, så jag satte mig ner och skrev och skrev. Och längtade hem. Och bort. Och till min säng. Noah and the Whale gjorde en fantastiskt fin spelning och försökte övertyga oss om att man visst överlever vad fan som helst.Till och med ett brustet hjärta. Nu ligger jag slutligen här i min säng och önskar att allt bra som har hänt i dag kunde hänt en annan dag. Någon dag när jag hade haft vett och ork att uppskatta det.