Igår spelade Mumford & Sons i stan. Äntligen. Det var bland det bästa jag någonsin sett (men så har jag också väntat i två år). Så mycket nerv, så mycket äkta jävla kärlek. Debaser kokade, tonårsflickor pojkbandsskrek och vuxna män grät. Allra bäst var det när de spelade så att svetten stänkte och fullkomligt rev loss själen. Det är bara att konstatera, det har aldrig varit så lite måndag som igår.
OBS. Det här var bara en liten och extremt partisk reflektion. Det kommer alldeles snart en riktig recension på Devotion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar