Ibland säger jag inget när jag verkligen borde. Ibland säger jag alldeles för mycket när jag egentligen borde vara tyst. Ibland är det som att alla dammar svämmar över samtidigt och jag kan inte stoppa mig själv när det blir för mycket. Ibland förstår jag först efteråt att jag borde sparat lite på krutet. Ibland tycker jag att jag vare sig har något att vinna eller förlora- då kör jag bara. Det är helt klart skitdumt och jag förhastar mig ibland. Ganska ofta faktiskt.
Ibland inser jag att jag alldeles för sällan säger de där sakerna som är bekräftelse. Det handlar ofta om att jag är rädd att säga för mycket eller att jag tror det framgår så tydligt ändå. Ibland är det helt fel att förlita sig till att andra förstår. Det jag säger med kroppen kanske borde - och måste vara ord att ta i munnen, men ibland vill jag bara inte prata. Andra gånger kan jag inte prata. Ibland är jag helt säker på att ögonen säger alla orden som hjärnan aldrig skulle tillåta passera läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar