I skrivande stund åker jag buss och på bussar finns det människor och finns det människor så börjar jag fundera. Inget inspirerar och får mig att fundera så mycket som just människor. Alltid när jag åker lite längre sträckor finns det någon i närheten som lyssnar på musik i läckande lurar. Alltid. Det slår aldrig fel. Idag är det lugnt, karln lyssnar på vanlig mainstreemrock, det är när folk lyssnar på läckande techno som blodet rinner till mina knogar snabbare än snabbt. Jag hatar techno, trance och allt annat i samma kateogori. Andra får gärna lyssna på det, men jag vill helst slippa. Det gör man inte när någons lurar inte håller tätt och man sitter fast på ett tåg. Då biter jag ihop, stoppar in mina lurar och räknar minuterna till slutdestinationen. Man har ju inget val. Man är lite som en fånge.
Hursomhelst. Min stora fundering gäller egentligen hur det gick till förr i tiden när man ville höra en liten truddelutt på bussen, långt innan ipods, walkmans och andra portabla musikmaskiner fanns, Tog man med sig en gitarr? Visslade man en snutt? Ordnade man allsång? Eller fick man helt enkelt klara sig utan musik på resan? I relation till att ha någon som visslar hela vägen från Norrköping till Stockholm, så verkar ju det här med läckande lurar som en bagatell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar