Ibland tappar jag liksom rösten, modet, lusten precis när jag tänker hosta ur mig definitionerna. Mest lusten. Den går vilse i vrångstrupen och allt jag har på hjärtat fastnar i halsen. Jag harklar mig, men inte tar sats. Det gör jag inte, för det har jag ingen anledning till. Jag sväljer och egentligen har jag nog inte så mycket att säga. Alls.
Mer än: Ops och förlåt, nu dreglar jag visst över hela kudden igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar