Ibland gör man rätt, ibland gör man fel.

Flashbacks. Ibland när jag blundar minns jag förra hösten och alla rislamporna som hängde i en installation, som en druvklase över hans säng. Jag minns hans handmålade fågel på väggen och jag undrar hur många gånger vi kysste varandra där under lamporna. Många, många gånger. Jag skrev någon gång runt nyår förra året att jag inte ångrade något, men nu i efterhand ångrar jag mig visst. Ångrar att jag lyssnade mer fjärilarna i magen än på förnuftet i huvudet. Jag visste ju. Jag visste vilka fel jag gjorde och jag skämdes inför mig själv. Jag ljög för oron i bröstet. Det enda jag verkligen lärde mig förra hösten var att jag visst kan känna alla möjliga saker. Till och med sånt som jag trodde var dött och förlorat. Min andra insikt är att det var inte alls han som lärde mig känna de där sakerna igen. Allt det fanns redan i mig. En jävligt hård liten läxa som jag är väldigt noga med att komma ihåg att minnas. Den här texten har funnits i mitt huvud ganska länge nu, jag vet inte ens varför jag skriver ner den. Kanske för att jag är förbi det där nu. Kanske för att vårsolen är vänlig mot min hjärna och för att fira att jag aldrig någonsin tänker tillåta mig att vara så vek, så slapphänt som jag var då.