Slumpen och väldigt stora vindrutor

Jag var på en väldigt rolig fest i lördags, egentligen var det inte meningen att jag skulle vara där, men Johan och Ylva bjöd med mig. Festen hade Dingding-värld-tema och freakshowen blev påtaglig så fort jag klev innanför dörrarna. Ylva hade byggt en vampyrmuräna, Johan var Backwardsman och jag älskar som temafester fick vatten på min kvarn. Ibland vet jag inte vad ska tro om slumpen, ödet och tillfälligheterna, men som jag har berättat så läser jag en bok av Bob Hansson just nu. Den heter Kärlek- hur fan gör man? Den här boken är märklig, den får mig att grina ungefär en gång per kapitel. Hursomhelst, den där festen hade en hemlig gäst och vem kliver upp på scen om inte Bob Hansson? Hur stora är oddsen för det? Jag har faktiskt träffat på honom av en slump en gång förut, då satt han längst ut på en brygga på Hultsfred och kallade mitt crew för moderater. Vi var inte moderater, men vi hade blivit insläppta på området med ett svärd och vi blev lite övermodiga tack vare det. Åter till lördagen. Jag var ju tvungen att berätta för karln att jag läser hans bok och tycker om den. Jag nämnde också att jag har grinar till den. Bob Hansson kontrade med att undra om jag har konstant PMS. Nej, men ibland är jag bara blödig som fan, sa jag.
Sen fortsatte festen och jag och Ylva slängde oss in i rubrikmakeriet. I stundens hetta tänkte jag att jag inte är så dålig på att sätta snajsiga rubriker. Men så blir det ju också mycket lättare om man inte behöver förhålla sig till tråkig sanning och källkritik.

Sen kom söndagen och jag med mitt lite öltunga huvud blev väckt väldigt tidigt. Utanför fönstret lyste världens härligaste sol. Jag bestämde mig för att det var vår och drog på mig conversen för att fira. Ett osmart val visade det sig, våren för fötterna är inte här riktigt än. För första gången i mitt liv följde jag med och provkörde en bil. En med jättestor vindruta, och jag blev uppmanad att pilla på allt så mycket som möjligt. Det är tydligen så man gör när man testar bilar och jag sitter ju inte på något hav av bilprovarkunskap direkt, så det var bara att lyda. Bilförsäljare tar det här med bilar på allvar upptäckte jag. Sättet de säljer tillval på får det att låta som om man väljer till ett extra ben till kroppen. Sen kollade vi på lägenheter på Söder som ingen av oss tänkte köpa, men som någon annan nu vill betala två miljoner för. Mäklare tar också sitt yrke på allvar och det kan man ju förstå. Frågan är när jag ska ta börja ta saker seriöst? Eller snarare, när ska jag lära mig balansera mellan de svarta hålen och flamsmajan? När ska jag sluta pimpelfiska upp saker ur mitt inre? Måste jag ens det? Äh.