Firandet

Det var en väldigt bra födelsedag. Vi firade med skumpa, jordgubbar, glass, skratt och ballonger. Bara jag och några av mina allra närmsta. Mycket stillsamt. Jag fick sjukt fina böcker i present, sommaren är räddad. På vägen hem satt jag med min gröna ballong i handen och hela bröstet fyllt av kärlek. Det är den där typen av kvällar som gör att man överlever sina dåliga dagar. 

Min önskelista

Idag är det min födelsedag, jag fyller 28 och dog alltså inte rockdöden. Det är inte riktigt samma sak att fylla år nu som när man var liten och ville bli äldre. Varför var man så besatt av det? Det var ju härligt att vara barn, men redan från nyårsafton räknade man sig som det år man skulle fylla. Nåväl, äldre blir man och det är som det är med den saken. Det är spännande på sitt sätt antar jag. Eftersom det återigen är min dag tar jag chansen att önska mig lite saker iår igen. Jag önskar mig tusen roliga stunder, kärlek och frid i själen. 

Under öppna fönster händer sånt här

Har ni tänkt på att när doftminnet slår till har man inte en chans att värja sig? Minnet slungar runt en i tiden för någon sekund och det är bara att hålla sig i, följa med dit minnet vill. Som när jag kramar min Mamma och hon luktar sådär som bara Mamma luktar, då genast blir jag barnet. Eller som när jag går under kastanjeträd om våren och vips befinner jag mig på Södra Promenaden mittinatten tillsammans med Frank. Eller sådär syrener som luktar skolavslutning. Någons deo som förmodligen bara luktar svagt av parfym, men som hjärnan har bestämt att det här doftar hud, soffhörn och hångel. Krita luktar som adrenalin. Apelsiner som januari, matsäck och vintersol. Blöt asfalt luktar sommar och cykelturer. Niveas bodylotion luktar alltid som nyduschad hos farmor och nystekta plättar som lördagmorgon hos mormor. Sura sopor luktar festival. Ridkläder som luktar fredag. Light Blue som Matilda. Bensinångor luktar semester och på väg mot Norrland. Sen på någon millisekund är resan klar, jag landar och fortsätter min promenad genom nuet. Ganska fint ändå.

In my mind i’m having a pretty good time with you

Det har varit premiärernas helg. Först ut; hänga på bryggan-premären. Sen blev det årets första helkväll på Debbans uteservering med Camilla och Fritte. Det blev aldrig ens kallt! Även om det regnade och alla hipsters var tvingade att för en stund bli scouter tillsammans under Debbans markiser. 

På lördagen åt Carol och jag vår bästa osttallrik på Sardin. Vi iakttog ett bråkande par i en timme, de var på andra sidan gatan, vi hörde därmed inte vad de sa så vi fyllde i luckorna själva. Det var lite som en levande film. Carol och jag jublade med tårar i ögonen när de tillslut slog armarna om varandra. Må kärleken segra. Ungefär så. 

Och så idag hade jag årets klipppremiär med Anna. Det gick långt över förväntan.  Jag klarade alla leder jag gav mig på och slogs återigen över att det är verkligen något alldeles extra med att klättra 22 meter upp i luften för att sedan sitta där i solen, begrunda sitt verk och titta på någon sjö. Den känslan. Den lilla lyckan i det fyller precis hela mig.

De fagra örtesängar

Jag har ett hav av gröna trädtoppar och en persikohimmel utanför mitt fönster på glänt. Världen är så vacker som den kan vara ikväll.  Luften är varm och jag har väntat så länge, sen sist det var såhär - ett helt år.  Jag älskar det här, men det är som att den stora melankolin lurar i varje buske. Det är så himla sorgligt att det här också ska försvinna om ett tag. Den tanken svider, jag vet inte varför jag ens tänker den. Jag kände doften av syrener på vägen hem och jag fick en elefantstor klump i halsen. Det här skolavslutningsvädret i kombination med klådan i min bröstkorg gör något med mig som varje sig magiska tankar eller dessertgafflar riktigt rår på ikväll.

Tillbaka uppåt

Nu är jag och min bråkiga handled tillbaka på väggen. Det gick helt ok idag, det är verkligen fantastiskt hur kroppen kan minnas allt och shit vad det är roligt att klättra.  Om handleden sköter sig nu hoppas jag att snart vara tillbaka där jag var innan det började knaka och värka i den. Väl där ska jag få fart på ledklättrandet igen och kanske falla fallrädslan ur världen, men först ska jag väl ut och ledfrossa resten av sommaren. Jag längtar till solvarma berg och till skogen. 

Snälla, snälla låt handleden hålla nu.  Jag blir deppig av att inte klättra. 

The best is yet to come

För ett tag sen, en dag då jag var jävligt ledsen visade Astrid mig den här lilla texten. Hoppet i att det bästa kommer, att det faktiskt inte har varit än talar till mig. Nej förresten, det talar inte - det vrålar. 

 Så idag trillar ett litet brev ned i min brevlåda. I det fanns en pytteliten lapp, och en ännu mindre dessertgaffel. Om jag grinade? Eh. Svar ja. Som ett barn. Den här lilla gaffeln är en liten påminnelse om att the best is yet to come (och om att jag har världens absolut bästa vänner). Fint va?

KBT för hemmabruk

Jag tycker blajblaj om positiva tankar oftast är skit, men idag bestämde jag mig för att bli glad igen.  Det är nog det bästa jag har bestämt mig för på ganska länge. Jag orkar inte gegga runt. Orkar inte det. Jag vet mitt eget värde och jag vet vad förluster kostar, och jag vet att det inte gäller bara mig. I den här slutändan kommer det lite längre strået falla i min hand. Tro mig. 

In the same room

I allafall i samma rum som den gamla svartvita sommarpopsklassikern nedan.


Belle and Sebastian - Is It Wicked Not To Care? by Belle-and-Sebastian

Soundtracket till tankarna

Precis så här låter mina tankar. Precis som Beach House Troublemaker. Precis så. Ännu en gång har jag fått ett soundtrack till allt jag tänker.  Victoria Legrand är så fin med ord. 

Såhär. Sådär.

Först när jag slutade undra vad jag kunde känna började bitarna falla på plats. När det var kört så visste jag innerst inne vad jag kände. Jag kunde ju bara sagt det, men till vilken nytta och jag var så mitt i tvivlet.  Så enkelt var det - sanningen.

Ibland känner jag att det kanske inte är så himla värt att ens försöka sänka garden, för i slutändan gör det nästan alltid ont. Men vad vore jag för en sorglig människa om jag inte vågade försöka, inte vågade släppa in människor i mitt hjärta, inte vågade lita till det andra människor ger mig?  Och hur värdelös vore inte jag om jag inte gav av mig själv och hur feg vore jag om jag inte vågade ge? Just det. Det vore jävligt sorgligt och den människan vill jag vare sig vara eller bli.

*

Amuletterna

Inatt var verkligen inte den roligaste natten i världshistorien. Det är inte en del nätter, så är det ju minsann.

Jag somnade som en liten julgran i Farmors ring, Hennys ring, Mormors ring och Mammas halsband. Små små föremål laddade med goda tankar. Hur töntigt det än låter så kändes det bra. 

Likheten mellan Wes och Loe

Läste det här om Wes Andersson. Kände igen mig, reste i minnet och tänkte igen att herr Andersson påminner mycket om min favoritordvrängare Erlend Loe. De liksom synar världen uppifrån, tolkar, blandar upp och ut kommer något som förstärker det skeva i existensen, men som talar till barnet i huvudet på en (den lilla Malin inuti som min terapeut skulle sagt). 

Tack för omtanken Darling Hulken.

En av mina vänner - vi kan kalla henne Hulken, för det är så jag tänker på henne. Hon är så sinnessjukt stark och precis lika svag. Men samtidigt precis lika levande. Jag älskar henne. Av diverse skäl, dels för att hon förstår mina dåliga dagar och hennes är the same shit men,  också för att hon förstår pulsen i mitt liv. Hon förstår vad som får mig att fortsätta. Hon förstår att hon är en del av det. Hon får mig att fortsätta sträva trots att allt säger motsatta. När jag är på väg att ge upp säger hon "bli gudmor åt mitt barn"/ "du är min enda riktiga vän här".  När jag säger att jag vill gå hem och falla i bitar säger hon att vi ska köpa en hamburgare och dricka en drink till i trots. Hon kräver, (ber inte, ber aldrig) att jag ska ge kärlek till henne och hennes barn och att hon kräver att jag finns där.  Och hon får kräva vad hon vill, för jag står handfallen och spottar kärlek även när jag tror att jag inte har någon sådan att ge (tydligen finns den där alltid ändå). Kärlek över henne och hennes helt vardagliga, men alldeles märkliga värld. Och jag tackar dig Hulken Darling för att du är som du är. Tack för att du tvingar mig när det känns som jävligast. 

Hide out

Någonstans i sista refrängen.

En gengångare

Så faller jag bakåt. Förpassas från nuet och blir en gengångare i ditt huvud.  För det kommer jag att bli. Det blir alla som spelar roll, men som man lämnar hängande i luften.  Precis så.

Jag hade bara önskat mig lite mer tid, tid och mod att känna efter vad jag ville. 

Hur arg jag blev av "Skönhetsbubblan"

Jag har kollat på ett program som heter Skönhetsbubblan ett par veckor nu. Egentligen förstår jag inte varför jag tittar för det gör mig mest bara så helvetiskt förbannad och ledsen. Det har handlat om unga tjejer som opererar och sprutar in all möjlig gojja i kroppen. Visst gör det ni, det spelar egentligen inte mig någon roll. Det har även handlat om familjer som investerar i "Mommy makeovers" eftersom det är till nytta för hela familjen att mamman är snygg och glad. Då minskar nämligen risken att pappan rymmer med sin sexiga sekreterare (som inte har fött barn och blivit bitter och ful av det, som man blir ni vet). Eh. Ungefär så hög nivå har det varit på det.  Absolut, det är till nytta att folk är tillfreds med sig själva och inte släpar runt på kroppsförakt och annan skit, men naiva jag tänker man kanske kan vara tillfreds utan att hissa upp tuttarna. Att dugandet kanske sitter någon annanstans.  Jag tänker mig att det är naturligt att man inte ser likadan ut för alltid och till exempel att bära barn i sin kropp kanske är en typisk sådan sak som förändrar ens utseende. Det kanske till och med är värt det för eget litet barn. Ska man dra det riktigt långt kanske man kan passa vara stolt över den prestationen? Det som gjorde mig allra mest förbannad var när någon ville kapa blygdläpparna för att få en babypussy. Eh what?! Sillisar och babypussy. Hur går den ekvationen ihop? Det bästa av världar? Jag förstår om folk fixar och kapar saker som får dem att lida. Om man till exempel fastnar man blygdläpparna i gylfen dagligen. Då fattar jag om man vill fixa det. Annars fattar jag faktiskt inte, jag gör inte det. Det som gör mig mest arg är att folk tjänar en jävla massa pengar på det här och under tiden de här tjejerna stirrar sig blinda på sina sneda fittor och graviditetsuttänjda skinn styr någon annan världen. Jag blir arg på de här brudarna för att de får saker att gå bakåt och jag är arg på samhället som uppmuntrar det och på alla som tycker det är OK. 

Tre pinsamma mammor

Idag mindes jag plötsligt hur det var att vara tonåring och ha en jävligt pinsam mamma. Ni vet den där tiden när man bara ville sjunka genom jorden ibland (läs jämt), men som man fnissar åt nu. Det var bara det att jag idag hade tre(!) pinsamma mammor som var väldigt nyfikna på en person jag tycker om. Ibland drabbar den stora blygseln mig och i kombination med att inte vilja störa blir allting väldigt skevt. Så kan vi säga och exakt så blev det idag. Även om jag känner mig rätt fånig när jag blir sådär får jag väl liksom acceptera att det är den jag är. Man får väl se det som en ganska fin motvikt till allt som är hårt och ärrvävnad i mig. Jag tycker naturligtvis extremt mycket om mina pinsamma mammor ändå. Ja, faktiskt är jag helt sanslöst glad över att ha dem.

Tankar i fyrtornet

Jag vaknar mitt i våren och för ett par sekunder vet jag inte var jag är. Sen inser jag att jag är på för tillfället precis rätt ställe. Jag befinner mig i någons sorts trädkoja, någonstans där jag blir lugn. Mitt i det får allt som är jag vakna lite i taget. Natten rinner ur mig. Försvinner ur mina porer. In i löviga lakan. Medan träden vecklar ut sig mot solen funderar jag på vem jag är i det här sammanhanget. Och det enda som jag vill säga till dig som vaknar under min handflata är att jag gärna är mjuk och rolig för dig.