Först när jag slutade undra vad jag kunde känna började bitarna falla på plats. När det var kört så visste jag innerst inne vad jag kände. Jag kunde ju bara sagt det, men till vilken nytta och jag var så mitt i tvivlet. Så enkelt var det - sanningen.
Ibland känner jag att det kanske inte är så himla värt att ens försöka sänka garden, för i slutändan gör det nästan alltid ont. Men vad vore jag för en sorglig människa om jag inte vågade försöka, inte vågade släppa in människor i mitt hjärta, inte vågade lita till det andra människor ger mig? Och hur värdelös vore inte jag om jag inte gav av mig själv och hur feg vore jag om jag inte vågade ge? Just det. Det vore jävligt sorgligt och den människan vill jag vare sig vara eller bli.
Ibland känner jag att det kanske inte är så himla värt att ens försöka sänka garden, för i slutändan gör det nästan alltid ont. Men vad vore jag för en sorglig människa om jag inte vågade försöka, inte vågade släppa in människor i mitt hjärta, inte vågade lita till det andra människor ger mig? Och hur värdelös vore inte jag om jag inte gav av mig själv och hur feg vore jag om jag inte vågade ge? Just det. Det vore jävligt sorgligt och den människan vill jag vare sig vara eller bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar