En av mina vänner - vi kan kalla henne Hulken, för det är så jag tänker på henne. Hon är så sinnessjukt stark och precis lika svag. Men samtidigt precis lika levande. Jag älskar henne. Av diverse skäl, dels för att hon förstår mina dåliga dagar och hennes är the same shit men, också för att hon förstår pulsen i mitt liv. Hon förstår vad som får mig att fortsätta. Hon förstår att hon är en del av det. Hon får mig att fortsätta sträva trots att allt säger motsatta. När jag är på väg att ge upp säger hon "bli gudmor åt mitt barn"/ "du är min enda riktiga vän här". När jag säger att jag vill gå hem och falla i bitar säger hon att vi ska köpa en hamburgare och dricka en drink till i trots. Hon kräver, (ber inte, ber aldrig) att jag ska ge kärlek till henne och hennes barn och att hon kräver att jag finns där. Och hon får kräva vad hon vill, för jag står handfallen och spottar kärlek även när jag tror att jag inte har någon sådan att ge (tydligen finns den där alltid ändå). Kärlek över henne och hennes helt vardagliga, men alldeles märkliga värld. Och jag tackar dig Hulken Darling för att du är som du är. Tack för att du tvingar mig när det känns som jävligast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar