Guldägg och vitlöksbrainstorming

Guldäggsveckan pågår för fullt och det händer mycket spännande. Framförallt så är det gratis föreläsningar och paneldebatter varje dag. Idag har jag varit på två riktigt bra och tankeväckande seminarier, gick därifrån full i skratt och huvudet fyllt av tankar om kommunikation och den utveckling som råder. Jag blev upphetsad och glad över att mitt slutprojekt känns som att det ligger helt rätt i tiden.
Mind Brandingföreläsaren var helt oförutsägbar och vad hans agenda var står oklart, men roligt var det och nog lärde jag mig en del.

Vitlöksdipp, morötter, lite konstiga drinkar, papper över hela golvet, raggsockor har kännetecknat min kväll. Jag och Eric hade idépress för vårt skarpa case, nu känns det som att vi kanske är något på spåren. Men imorn fortsätter vi. Frågan är hur gör man vad som får folk att aktivera sig?

Ibland känns det som att folk krånglar i onödan. Varför kan inte devisen - det som händer, händer duga? Åh. Jag blir helt trött och formulerar sms i huvudet.

Mysteriet med gravallvaret bland muskelmännen

Jag har svårt att förstå gravallvarligheten som råder på gymmet. Hur kommer det sig att man inte får skratta? Vad är det för oskriven regel man klampar över om man gör det? Jag förstår inte grejen med fåfängan och alla sammanbitna käkar, det ska väl vara kul också? Ett gäng svettiga människor i samma rum som gör de fulaste grimaser man kan tänka sig och stönar som om de hette John Holmes är faktiskt hysteriskt roligt. Men inte för muskelmännen. För dem är det blodigt allvar. Jag och Carro bröt den sociala koden och skrattade oss i genom ett helt gympass. Vi trillade av bollar och gjorde skitfula balansövningar. Jag vill bevisa att tesen om att ett leende smittar stämmer, även i stinkiga gymmiljöer. Jag älskar när något händer som tvingar folk att skratta för att det helt enkelt inte går att låta bli. Och jag gillar folk som har självdistans nog att bjussa på det.

Acceptansen

Upptäckte att en bild som hittills har gett mig hjärtknip och saftig ångest varenda gång jag har sett den, inte påverkade mig nämnvärt inatt. Ingen hjärtklappning. Inget bränn bakom ögonlocken. Bara okdå och jag antar att det därmed verkligen är över. Så är det och det är väldigt skönt. Det känns som ett framsteg och som att kontrollen åter är min.

Guess what, en indievideo med tecknade gubbar och fina färger. Oväntat.

Vägen mellan roligt och antiklimax

Helgen har varit fantastiskt rolig och minst lika tråkig också. Alldeles för lite sömn och jag har knappt sett mitt hem. Däremot hade jag den stora glädjen att stå väldigt många pass i provrummet på jobbet igår. Folk var inte kloka, härjade, stökade till och jag fantiserade om vad man inte vill hitta i provhytterna. Allra helst vill jag inte hitta äckliga saker eller kanske en döing. Däremot hittade jag en tom kondomförpackning och jag hoppas att det köttsliga umgänget inte skedde där i proven. Något mer avtändande än hur mycket fotsvett det luktar där, kan jag nämligen inte tänka mig.

En av höjdpunkterna den här helgen var det mycket spännande skoracet. Jag och Jenny sprang runt ett hus i Erics jättestora spetsiga skor. Det var som att springa i båtar. Ivrigt påhejade av Malin som var iklädd en stor herrjacka. Små flickor i stora kläder blev liksom ett av festens teman.

Ibland skriver jag upp saker som jag vill fortsätta tänka på i min blackbook, det fungerar inte riktigt och nu när jag läser som saker jag vill fortsätta tänka på förstår jag i stort sett ingenting. Det kanske är dags att bli tydlig.

Att slippa skam

Träningsfri vecka skulle det vara eftersom mina muskler har bett om nåd på sistone. Det var ingen rolig plan, det började klia i benen redan i tisdags. Jag kompromissade lite och kom fram till att en träning var ok. Jag bestämde mig för att gå på mitt favoritpass. Det är en liten snubbe med ölkagge och skägg kör det. Han kör sin uppvärmning till 9 to 5 med Dolly Parton. Och sen lyfter man tyngder tills man spyr till alla möjliga konstiga låtar. Gissa varför jag älskar det där passet? Egentligen mest för att det är så konstigt, fel och roligt. Idag var det en vikarie och självklart blev jag lite besviken, men det var dumt av mig för det som väntade var ännu mer konstigt och tufft. Sjuka balansövningar med vikter och jag må ha dålig koordination, men min balans - den är bannemej superb! Jag kände mig skitduktig och kunde lämna salen utan skam över att mina armar lever sitt eget liv. Bra känsla. I like.

Jag sliter med mina arbetsprover och flyttar min personliga deadline närmre och närmre hela tiden. Jag hoppas att det går vägen. Utöver det känner jag att det här kommer bli en syndens helg. Fint så.

Bullhimlen

Varje morgon slår doften av nybakade bullar mot mig i stresstunneln. Det är förmodligen världens godaste lukt. Man befinner sig i bullhimlen. Frågan är om det är så snällt av Pressbyrån att pumpa ut den här luften i centralen. Jag undrar hur många som slåss mot sitt begär där varje morgon, medan Pressbyrån får fina siffror. Något sorts straff vore på sin plats, det kan inte vara rätt att trigga folks sockerberoende sådär. Det är något som jag tycker om. Något är väldigt charmigt med mixen av människor, trasiga metros och doften av nybakade bullar.

Insikter

Ansträngningen för att bli lite klokare är ofta ganska stor. Många dagar känner jag att det verkligen är värt det. Idag har jag varit på ett lärorikt möte och fick en hel hög med tips som jag nu genast vill, och ska omsätta i praktiken. Inser att jag borde träffa en sån där person i veckan för att konstant få nya infallsvinklar. Ett sätt att slippa bli hemmablind i sin egen hjärna, vilket alltid är en överhängande risk. Det är så lätt att bli kåt på sina egna idéer, men mötet idag fick mig att inse att inte bara är dåligt. Det kan fungera som en fördel också. Om jag använder det rätt. Ny vana, med start idag - se minst två intressanta föreläsningar på nätet per vecka.

Tankeslagen

Lika cynisk som jag må vara, lika naiv är jag ibland. Vi har just nu ett verbalt gestaltningsprojektet och vårt case är en begravningsbyrå. Jag känner mig fjantig, men jag har aldrig ens tänkt tanken marknadsföring för den sortens tjänster. Naturligtvis måste även de marknadsföra sig. Som alla andra. Det hela är hursomhelst väldigt spännande. Intressant bransch och det är riktigt roligt att göra något som handlar om så tunga, känsloladdade saker.

En vän skickar whiskeyrecensioner på msn. Det slår mig att varenda en är lätt erotisk. Den manliga motsvarigheten till Harlekinen.

Två hormonstinna kärringar slackar

My och jag har haft en riktig slappardag. Lagat mat och bakat kaka, tittat på TV i mjukisarna. Jag är så dålig på att ta det lugnt, därför uppskattar jag såna dagar extra mycket och My är verkligen världens bästa. Hon kvalar in på alla topplistor i världen. Finast idag var en liten kille med kärleksbekymmer i Wild Kids som ordagrant sa att han grät inombords. Hans killkompisar hade packat matsäck och tagit med honom på uppmuntringsutflykt. De var så fina mot varandra, My och jag önskade att de aldrig förändras och tappar det där. Sen såg vi Robinson och tyckte synd om stackarna i träsket, det var väl inte riktigt vad de hade förväntat sig. Vi objektifierade männen och kom fram till att vi är två hormonstinna kärringar. Igår hade vi en riktigt bra Nadakväll, det har man alltid där. Mest är jag så himla glad över alla grymma människor jag har i mitt liv. Det skulle aldrig fungera utan, men jag vet med mig att jag är lite dålig på att uttrycka min uppskattning.

Min vän Tommy gör väldigt fin musik. Helt klart väl värd en eller fem lyssningar.

Fredagslåtar

Inga nya grejer, men låtar jag blir glad av. Ännu gladare blev av att fröken Åberg just kom in med ett I like-märke. Så nu kan jag gilla saker IRL också.

" Seabear ser ut att ha det så mysigt" som ett av mina hjärtan uttryckte det för ett tag sen. Okkervil River verkar också ha det.

En gnutta High Fidelity

Måttet gnutta har hoppat studsmatta i mitt huvud den här veckan. Jag vill veta hur mycket det är. Vad är det exakta måttet på en gnutta? Eric säger att det är mindre än en matsked, men mer än en tesked. Den förklaringen håller om man snackar om salt i matlagningen, men inte om man säger att man blir en gnutta sen. Om det är någon som kan definitionen på en gnutta, så är jag hemskt tacksam för svar.

Ibland känns så mitt liv lite som att jag är med i High Fidelity. Konstigt.

Flirtskap

Precis i början när man dejtar, innan det har hunnit gå för långt åt något håll. Innan man har hunnit bli vänner och innan man kommit fram till nejnej, du är inget för mig. Då befinner man sig i flirtskapet. Jag gillar flirtskapen väldigt mycket. Den är på många sätt väldigt uppiggande. Lättsinnig nog för att inte kunna göra ont och spännande nog för att få ett pyttigt, men fullt kännbart pirr i magen av sms-signalen.

Smygsniffarn

Morgonrusning, trängsel och tunnelbaneklaustrofobi. Precis när jag ännu en gång har överlevt och ska gå av morrar en slemmig karlslok "Ey, du luktar gott". Vet hut! Om folk vill smygsniffa på mig, varsågoda för all del, men gör det i just - smyg. Uh.

Gristortyr

Jag får helt ont i magen när jag tänker på grisarna som flås levande. Vad tror de att de har för rätt att tortera något levande så? Om det nu prompt måste dödas, se då till att göra det ordentligt. Det är inte ok med mänskliga faktorer när det gäller sånt här. Gång på gång går larm om plågade djur - det verkar saknas respekt för livet. Det svider i min mage och det svider garanterat tusen gånger värre på grisarna, gässen och fåren.

Strategi

Mycket handlar om att hitta änden på garnnystanet eller att våga köra in saxen och hacka ner det till molekylstora bitar, precis sådär som mammor gör med spagetti ibland. Jag vaknade i ett alldeles soligt rum imorse, det var underbart och jag var inte hälften så morgonsur som jag brukar. Nu ska jag och Eric gå ut i solen och leta efter änden.

I Like på riktigt

Ibland önskar jag att det fanns en Gilla-knapp, som den på Facebook, fast i verkligheten. Det vore skönt att kunna klicka jag gillar det och det på saker som känns varma i magen. På sistone skulle jag klickat på det här:

• Gatumusikanten i gångtunnel vid Rådmansgatan spelade Bellman imorse - I Like
• En lärare påpekade att jag är morbid - I Like
• Varje gång mamma ringer och pratar reklam med mig - I Like
• Tisdagsfikorna och alla eventen! - I Like!
• När Caroline blev glad för att hon äntligen fick koll på pilatesbollen - I Like
  (egentligen gillade jag alla gånger hon trillade av den också)
• Vårsol - I Like

Berörd

Jag kan inte sätta fingret på riktigt vad som framkallade det, men jag blev just sjukt rörd av Lustiga Lindas sakniga inlägg. Lite ska hjärtat alltid ömma.

Daily Death

Det var ironi på hög nivå när vi fick i uppgift att göra ett omslag till en Death Metaltidning. Jag är vad sånna som gillar sån musik äter till frukost!
Om man gillar musik spelad på leksaksinstrument och refränger med tralalalan i så är det här en mycket udda grej. Jag bangar inte, det är bara att kavla upp ärmarna och ge sig i kast med sin fördomsdjungel. Det är blod, slem, hjärnor och uppochnervända kors. Och aprikos text... Jag döpte eländet till Daily Death och jag erkänner att jag har haft en riktigt rolig förmiddag.

Frustration

I ungefär en vecka har jag försökt få tag på en person som skulle kunna ge mig svar på mina spökfrågor. Idag svarade han äntligen. Tydligen är det mest amerikaner och jag som undrar sånt här. Nu vet jag iallafall mer om spökerierna på Långholmen, men jag är väldigt besviken på att det inte spökar ännu mer. Det är väl det minsta man kan begära av Sveriges Alcatraz? Nä, det verkar inte bättre än att gamla stan har lagt beslag på alla vålnader.

Wingmens och bisarra pizzor.

Jag ska sluta presentera mig, för det slutar alltid med att jag bara minns vad jag själv heter. Det kanske blir lite lättare om jag slipper lägga fokus på att komma ihåg det. Dessutom är det hemskt när folk kommer på att jag inte vet vad de heter, även om det inte är det minsta illa menat. Jag vet inte om det är till någon tröst att jag iallafall kommer komma ihåg vad de hade för kläder på sig.
Hela igår var ett maraton av ytterligheter. Extra kul var det när snubben på Seven Eleven gjorde en specialare med min macka och grillade den i två maskiner för att den skulle bli godare. Det var töntigt och snällt, jag hade ju förmodligen inte ens märkt skillnaden. Jimmy bara skrattade, han är konstigt nog alltid med när det händer märkliga saker med expiditer.
Efter en rolig, trevlig och underhållande natt med massa flamsiga och likeable folk så kom tröttsöndagen. Eric tog fötterna till Älvsjö, vi pizzahängde och slappade. Erik åt kebabpizza, det måste vara världens mest bisarra rätt - två masodonträtter i en. Den stora frågan idag är, varför envisas pizzerior med att använda färska champinjoner? Brukchampisar är ju som gjorda för ändamålet. Att försöka med lyxa till en slabbig ostbomb med finare råvaror är faktiskt bara overkill. Det är söndagnatt nu och jag kan bara konstatera att jag är glad över att en del kvällar blir så bra. Som den igår till exempel.

Jimmy har ordet

"Jag hatar att säga det, men ljudbilden är så fräsch! Den är som en sallad!" -Jimmy. En riktigt kripsig låt. Älskar den. Känner ni igen rösten, tänk New Pornographers så är ni på rätt väg.

Touch me

I bruksanvisningen stod det att man inte kunde manuvrera min touchscreen till min mp3-spelare med vantar. Det gick inte heller först, men nu går det och jag undrar om det beror på att jag kan har the magic touch eller på om jag har förstört den?

Nu finns det ett nytt datum för Exil också. 7 maj kör vi något sorts 1-års kalas. Det kommer bli en grym kväll. Exil är ju förmodligen Stockholms mest välplanerade klubb, vi började förberedelserna redan i novemner.

Skräckface

Det var så fint ljus i badrummet imorse, jag såg mig i spegeln och tyckte att det inte såg så tokigt ut. Knäppte en bild för att föreviga mitt sällsynt glada morgonhumör. Då infann sig skräcken - ansiktet i kameran var inte detsamma som i spegeln. På fotot ser jag nämligen ut som en utarbetad småbarnsmor med mörka ringar under ögonen. Glåmig och helt enkelt ful som stryk.Sen kom jag på att jag förmodligen har fler bäbisar än de flesta. Små tankeembroyos att föda fram, vårda ömt och pröva hårt. Det är tufft just nu och det är nog inte konstigt att jag ser sjukt trött ut. Kanske borde jag rentav börja sova lite mer på nätterna. Vintern bär också skuld i det här fuldramat, den gör mig bannemej genomskinlig. Jag ser fram emot en ledig helg. Hur ledig den nu blir med allt researcharbete och repotagemakande som ska kirras. På lördag firar fröken Åberg sin födelsedag och blir nog ett mycket rubbat event. Den stora frågan idag är ändå; vad talar sanning? kameran eller spegeln. För så där jävlig kan jag omöjligt se ut.

Bowery Boy Blue

Det här gör mitt hjärta mjukt som marshmallows.

Ghostbusters

Ikväll har jag varit på spökjakt på Långholmen. Håller på att skriva ett repotage om ön och lockade med Johanna på en spökrunda. Hon gillar sånt och var inte sen att haka på. Det var nästan som att vara utanför stan och alla ljud var långt borta. Snön låg som ett oskyldigt täcke som dämpade våra steg. Jag började fantisera om att hitta ett lik och Johanna tänkte på att det inte skulle vara så svårt att gömma ett bland alla vinteravställda båtar. Västerbron låg som ett hotfullt plåtmonster över vattnet. Vi såg inte en enda vålnad. Personalen på puben Finkan fick sig nog ett gott skratt när vi frågade ut dem om deras spökerfarenheter. De bekräftade iallafall min tes - det finns osaliga andar på Långholmen.

Vet inte vad jag gillar mest, färgerna eller draken?

Jag minns Ken

Det har varit en del snack om Barbie den här veckan och idag hon dök upp igen på lunchen. Eller det var snarare hennes man, Ken, som kom på tal. Den stackarn har verkligen bokstavligen fått ligga i genom åren. Jag hade ett helt harem av blonda yppiga donnor och faktiskt fler hästar än män, bara en endaste Ken. Han hade ett fåtal uppgifter; han var den som skötte grillen, höll i hästarna när man var på tävling och så låg han med Barbie. I övrigt fungerade han bara som en accessoar till sin tjej. Det var Barbie som gjorde karriär (som popstjärna för det mesta)hon red hem fina priser och hängde med sina vänner. Han fick helt enkelt nöja sig med att säga ja på bröllopet och hålla armen över hennes axlar på fest när Barbie glänste i sin senaste outfit. Eftersom det var aningen snefördelat könsmässigt så var Ken alltid tvungen att vara otrogen eller så fick det bli månggifte för att ingen skulle bli ledsen. Vad Ken kände var det ingen som brydde sig om. Han hade en tufft tillvaro som hunsad man. När man pratar om det här nu så verkar liknande historier ha utspelat sig i varenda flickrum. Det gör mig ont att de som leker med Barie nu, om några år förmodligen sitter och trånar efter någon finnig kille och trollar med knäna för att vara till lags.

Styrketräning är ironiskt

Det här med gymmandet är på en del sätt jävligt ironiskt. Till och börja med heter det styrketräning. Man lyfter och lyfter, men det tar hundra år innan man faktiskt blir lite stark. När man väl har orkat sig igenom ett gäng mördarmaskiner och hantlar så är man så svag att man knappt orkar lyfta sina egna armar, ännu mindre sin träningsväska. Dagen därpå får man träningsvärk. Har man otur håller den i sig tills det är dags att packa gymbagen igen. Ändå går man tillbaka igen och igen och kommer på sig själv med att tycka att det är roligt.

Congrats Barbie!

Igår gav en kompis mig den sjukaste länken någonsin. Den tog mig till en sajt där folk hade klätt på sina manliga kön små Barbieklänningar och tagit bilder på eländet. Jag skrattade mig halvt fördärvad och undrade i mitt stilla sinne hur i helvete man kommer på tanken att man ska styla upp sin kuk? Det är bara att gratulera Barbie på 50-årsdagen och konstatera att det är många som vill vara i hennes kläder.

Bard hade inte hårnät, va?

Jag undrar om Alexander Bard har tänkt på vilken ångest hans schlageroutfit med rymdräkt och ridhjälm kan skapa hos småflickor med hästintresse? Det är nämligen så att när man är liten och har haft plasthjälm ett tag börjar drömmarna om att äga en sammetshjälm spira. Runt sammetshjälmen lyser ett slags vuxenskimmer. Den tygbeklädda störtkrukan gör dig lite mer elegant, sofistikerad och vuxen. Vem vill inte vara det när man är tolv? När man äntligen har fått sin sammetshjälm så vill man ha ett hårnät att ha under den för det är höjden av elegans, det verkade Bard ha missat.

First impression

Jag är från Sveriges Manchester, men nu bor jag i Nordens Venedig. Vad gör man inte för att påvisa sin världsvana.

Hjärtat väljer blint

och så är det med den saken. Men man känner ju sig åtminstone levande. Tittat igenom mina personliga anteckningar från det senaste halvåret, väldigt ambivalenta texter. Det är på nätterna det här verkligen tar plats. Pungpartyt var trevligt. Glassdrinkarna smakade penicillin tyckte My.

Stalkingräden

Presentationstekniken tar slut och jag lämnar skolan. Precis när jag svänger ut på Odengatan får jag syn på någon som ser ut som någon som jag har saknat och velat träffa ett tag. Jag är inte helt säker och håller avståndet och observerar honom. Jämför hans längd med andra. Studerar hans sätt att gå. Jag blir mer och mer övertygad om att det är han. När jag går där ser jag att han ska gå över ett övergångställe, så jag tittar fram lite bakom ett träd för att se hans profil (jag måste sett väldigt rolig ut) men han är fortfarande för långt borta. Rätt vad det är står jag där vid samma övergångställe och konstaterar att det inte är han. Lättad och besviken. Sen började jag fundera på vad jag skulle sagt om det var han. Jag kanske inte har så mycket att säga egentligen - jag har inte ens något att vara arg över. Efter min lilla stalkerräd känns allt avlägset och faktiskt ok, men jag vet att det är en tidsfråga innan det verkligen är han som går där. Och vad ska jag säga då?

Ikväll är det Party i Pungen. Funderar på att lägga ut mitt telefonnummer här så kan ni ju ringa och påminna mig ett par gånger om att jag börjar 9:45 imorn. Jag ser fram emot aftonen. Det blir glassdrinkar och ett relaxrum med djungelljud. Kan inte inte bli annat än bra.

I like Human Highway

Först blev jag smittad av en kompis. Nu har jag smittat Eric och nu vill jag även ge er chansen till hjärtklappning av den här låten.

Visdom, vett och läppstift

För ett tag sen ville en kompis ha tips på saker som man blir glad av. Jag svarade: tanter! Propra tanter med perfekt lagt lila hår, rutig kjol, såna som tar med sig inneskor när de ska på bjudning gör mig glad. Det faktum att de efter ett helt liv av erfarenhet fortfarande tycker att det är ett måste att ha läppstift när de går till konsum får min egen fåfänga att kännas ok. De måste tycka att våran mjukisbyx-generation är lite väl slafsig. Det skulle jag också tycka. Mina allra bästa tågsamtal har jag haft med fina tanter, som har delat med sig av sin klokskap.
Imorse såg jag ett perfekt exemplar på pendeln, det har gjort min dag so far. Jag hoppas att om jag blir gammal, att jag har vettet att bli en sån parant och vis dam.

Att döda sina superhjältar

Det verkar som att min naturliga lösning på allt är superhjältar. De återkommer i olika former hela tiden. En älskling att döda minsann. Det är svårt - jag gillar både trikåer och superkrafter.

Tankspriddheten lönar sig

Att komma på att man har glömt att läsa några av sina favoritbloggar på ett tag är lite som att ha missat att öppna några luckor i julkalendern. Jag är glad att det händer ibland - då får man nämligen mer konsum och mer korvas på samma gång.
Idag sitter jag på mitt golv i pyjamas och gör alla saker samtidigt. Det känns som att det är mer effektivt ibland, än att vara i skolan, där finns det alldeles för många att prata med.

Merförsäljning och balettvideos

Ett besök på Ikea kan pigga upp vilken surbulle som helst. Det är inte shoppingen i sig (idag har jag inte ens köpt något) utan alla människor man kan titta och lyssna på. Jag la märke till att Ikea har dragit merförsälningen till sin spets. Vid utlämningsdisken kan man nämligen köpa grejer att binda fast varorna med på släpet. Finns det inget mer de kan sälja?
Har äntligen köpt mig en extern hårddisk, hoppas att min dator blir mindre traktoraktig nu.
Youtubat balett flitigt idag. Här är ett stycke av Mats Ek. Orkar man inte se hela, missa inte de sista tre minutrarna.


Förresten är det Mars nu och jag kanske flyttar min höra-av-mig-deadline till April.

Suck och stön

Idag borde jag gjort som så många andra flickor med bloggar - tagit en bild på min frukost. Tappade nämligen till min stora fasa ut den på golvet. Linfrön överallt. Folk som klagar på att jag alltid ställer grejer för nära bordskanten har kanske rätt. Mitt mentala morgonschema bygger på tio minutersintervaller och yourtgurthaveri är verkligen inte med i beräkningen. Som om inte det vore nog, så var tåget förstås försenat. Kan inte tänka mig en sämre start på en jävla måndag. Nu funderar jag på vad som kan ge mig humöret tillbaka. En promenad och lite bra musik kanske?

Let's go Danish

Google Translate kan man ha riktigt förbannat roligt med. Det var Natta som startade detta som gör att jag från och med nu skriver alla mina mail på danska. Det finns inget som hindrar mig längre, det är bara att trycka translate.
Det här är min kväll:
Hej alle, jeg har spillet med Anton aften, vi spiste bagte kartofler og så film. Faktisk ville vi være nødt til at drikke øl, men fordi jeg drak en hel del i går, så vi sprunget over det. Melodifestivalen blev crappig, men Anton lide Agnes. Det var sandsynligvis alle guld, der udløste ham. Jeg så ham, blev han tænker uren tanker. Derefter forsøgte vi at se filmen, men hver film segade lyd på. Ellers vil jeg gerne vide, hvis jeg skulle bakfylleångest, men NaH, hvad der til? Min solskin stemning med mig hele natten. Imorn skal jeg og Anton gymma efter arbejde, har brug for at inddrage mig lidt mere i stranden 09. Ellers Jimmy vandt den berømte graces.