Taj Mahal och mjolkindustrin

Nar jag var liten berattade mormor om hennes och morfars resa runt jorden. Under den resan besokte de bland annat Taj Mahal. Historien om sultanen som byggde ett mausloleum till sina doda favoritfru fick faste. Slog rot. Dar och da foddes nagon liten drom i mig om att nagon gang aka dit. Dem drommen ar uppfylld nu och jag kommer aldrig glomma hur storslagen forsta anblicken var. Det var sa maktigt att man mest ville satta sig ner och andas lite. Det ar sjukt att det gar att bygga sa vackra saker med bara handerna.Perfektion, fullandning och sa den bla himmelen som stod bakgrund till allt. Att det sen tydligen inte var sa kul for dem som fick bygga det och att det var desto mer roligt att alla tassade runt i roda skoskydd ar naturligtvis tva helt andra historier. Dagen innan foljde vi med Maria och hennes indiska svarmor till en marknad och sen till ett sikhtempel. Dar klappade vi trosklar, badade fotterna och andades in doften av kanel och kardemumma. Marias femariga dotter Meera var betydligt battre knaboja och buga sig an vad vi var, men det var tydligen ok att vara bade otroende och oduglig pa bugningar dar. Aven om vi var lite daliga pa det praktiska sa var mitt hjarta valdigt oppet, kanske inte for Gud, men for alla som jag tycker om. Alla de, alla ni var med mig.
En grej som ar lite jobbigt ar att det inte gar att ga en meter utan att nagon ska forsoka lura en, darfor ar vi sjukt nojda med att ha smitit in i en liten telefonkiosksaffar och sjalva bokat ett rum pa var nasta destination - Kovalam. Det ar ju lite viktigt det dar med frihet ibland.

Next stop: Kerala

Kostatus: Det stod en inne i sariaffaren som ligger granne med internetcafeet som jg sitter pa. Hon fick sta kvar dar, inga konstigheter. Dessutom har jag tagit reda pa hur den indiska mjolkindustrin fungerar nar alla kor ar heliga. Jag menar, ett land som gillar mjolkprodukter mer an vad jag gor maste ju ha ett system.

Hej sa lange.

Stambytet del:4

Har aker man till Indien for att slippa sitt stambyte, idag borjar de massakera min lagenhet och idag borjade de aven bygga ett hotell mitt over gatan fran dar vi bor. Det lat som ett stambyte ggr. 50. HAHA. Ungefar sa.

Dehli

Har sitter vi pa ett internetcafe nagonstans i Dehli. Faktum ar att jag faktiskt inte riktigt vet var jag befinner mig. Ni behover inte oroa er for det for det roar mig. Vi har redan lyckats bli lite lagom skinnade pa pengar och sadar, men det beror bara pa att vi rakade vara lite desperata nar vi kom hit klockan astidigt och alla hotell var stangda. Dehli ar som ...ehh...jag vet inte riktigt. Ett myller av farger, manniskor och trafiken ar som den brukar vara i storre stader i Asien. Ett organsierat kaos sa att saga. Folk skrattar at oss var vi an tar vagen, vi misstanker att det ar for att vi ser ut som genomskinliga spoken i fula klader. Igar blev Tessan tagen at sidan i en butik och utfragad om sin BH. Det var lite lagom bisarrt. I Delhi pagar VM i cricket och det ar tydligen sjukt mycket storre an vi forstar. Idag var vi pa utflykt och blev omkorda av en poliseskort, tungt bevapande poliser vaktade det vi forst trodde var en viktig ambulanstransport, men sen visade sig vara hela indiska cricketlaget som korde fobi oss. Var rickshawchaffis vinkade och sag hemskt glad ut. Vi sag mest glada ut for att det var sa roligt. Kort sagt det ar valigt roligt har. Imorn ska vi traffa Maria och pa lordag ska vi turista i Agra. Taj Mahal och grejer. Och just det - ingen magsjuka. An.

Kostatus:3-4 stycken

Mot kanelen

Centralstationen och det börjar bli rusningstid. Jag tittar på folk och väntar på My. Hon ska vakta min dator. Jag har just varit på hejdå-turné och det var längesen jag kände mig så levande som idag. Det är livet på gränsen som gör sig påmint. För jag är här, men påväg. Imorgon förvandlas den här bloggen till en reseblogg. Ett elektronisk vykort och nej, jag åker inte till Indien för att finna mig själv, jag vet redan vem jag är. Jag åker för att det är spännande. Och för att jag måste få bada lite nu. Jag tjuvstartar härmed Låtsaslivet. Nästa gång vi hörs är jag i New Delhi. Pusspuss

.

Något inuti mig viskade fram något sorts knack knack. Han sänkte garden. Lyfte på locket lite. Berättade. Släppte in mig en liten bit. Jag förstår förstås att alla inte lever med sina tankar utanpå. Det inte är så det går till, det vet jag, men jag var ändå glad att få bli insläppt. Vardagsmagin hade kommit väl till pass imorse förresten. Då hade mina fem minuter räckt en timme till, men väckarklockan skar obarmhärtigt sönder min bubbla av värme och prickiga lakan. Verkligheten pang boom i huvudet tack så mycket, men solen sken och sen kramades vi på Telefonplan.

Kepslyckan

Så här snygg är man i kepan dårå. Såhär glad blir man av den.

Sepatrationsångest

Sista helgen i Stockholm på en månad och det är som att allt just nu verkar ha lite extra lyster. I den här resans begynnelse var den en flykt, som blev en fristad för mina trötta tankar, sen förvandlades den till en andningspaus och nu vet jag inte riktigt vad den är. Ett äventyr, en chans att hinna skriva och läsa. Åka tåg. Kanske, men framförallt behöver jag inte fly längre. Det spelar inte så stor roll varför, jag har ändå separationsångest från Stockholm. Aldrig har jag älskat en stad så mycket och jag kanske är en bättre älskarinna just bara för att jag ska vara borta ett tag. Alltså sista helgen att insupa vår lilla huvudstad. Jag tog fasta på det på mitt sätt och bäddade in hela helgen i vänner. Och vin. Och fler vänner. Och jättejättebra musik. Allt började med en öl med Jimmy och en förfest på Garbergs fredags och slutade i mina mintgröna lakan inatt. Därimellan hann jag med ganska många timmars jobb, och världens roligaste kväll samt en sväng på Strand. Igår var det sådär som man önskar att det alltid var - massor av dem man gillar på samma ställe och bara roligt, fint. Alex och jag sa goodbye, vi kommer inte ses på två månader! Hon hade köpt en avskedsgåva. En ack så praktisk keps med dioder. Jag vill aldrig mera vara utan den, så bra är den och dessutom gör den mig glad.

Och till sist fick jag även förra helgens kyssar och under hela helgen låg nu eller aldrig som en dimma över stan.



Nu är det kanske dags att börja packa.

Och det här med hur snabbt jorden snurrar

Jag försöker komma överens med ödet ikväll, men jag inser att det inte är någon bra dag för det. Har fullt upp med att föreställa mig hur snabbt jorden snurrar. Lika snabbt som ett flygplan flyger? Snabbare?
Och när börjar jag tänka på jorden så måste jag tänka lite på min plats i rymden och när jag väl är där måste jag nästan tänka lite på existensen. Sen då? Meningen. Där blir jag trött, för jag vet i själv verket väldigt lite om mening, jag vet inte ens om det det är meningen att man ska veta om meningen. Ungefär där är jag tillbaka vid ödet och cirkeln sluts. Allt jag vill veta ryms ändå i en liten helt odramatisk ja&nej-fråga, men jag tar ändå en omväg runt hela jävla rymden först.

Idag grät jag till en låt jag aldrig trodde jag skulle gråta till, man ska aldrig tro att man går säker för att textrader ska drämma en i skallen. Tro aldrig det. Tro inte på folk som påstår att musik inte talar.

Landet Ingenstans

Här är en till som aldrig kommer tillåta sig själv att bli gammal. Popens alldeles egen Peter Pan.

Bright Eyes på Medis

Igår spelade Bright Eyes i stan. Min gamle drömman Conor Oberst var sig lik, i alla fall på håll, man vill ju inte gå för nära, nåde den av mina gamla gudar som åldras liksom. Det var en intressant spelning på många sätt. Dubbla trumset och så den där tidsresan. Jag pendlade mellan mina världar. I hjärtat var det inte så långt till den där deppiga tonåringen som älskade den depptextdroppande ynglingen som släppte skivor på Saddle Creek Rekords, det var inte långt till den jag var då. Jag mindes mina festivaler, när jag och Frank sprang över Hultsfred. Och så växlade och jag stod där i nuet och vara bara äldre, visare och gladare och i min hand låg i ibland fem varma, lena fingrar. Det var fint. Jag tycker det känns som att Conor verkligen vill utvecklas, men han verkar inte riktigt veta var han ska ta vägen. Det blir spretigt när han längtar både till gubbrock, synthslingor och pojkrumsberättelser samtidigt. Jag föreställer mig att det är vårt fel - publikens fel. Vi vill hålla kvar honom i det han var. Kanske för att allt han skrev en gång betydde så mycket. Kanske för att vi vill hålla kvar i oss själva. Stundtals var det en briljant spelning, stundtals ganska skev. Eftersom jag lät mig själv växa upp, kanske det är dags att låta mannen som skrev en låt om en låtsasbror som drunknade i badkaret också göra det.

I saw the future once.

Tjackhoran på bussen

Det vore en lögn att påstå att den lilla resan från Telefonplan och hem var särskilt behaglig, men det vore en ännu större att påstå att det inte var stor underhållning. Busschauffören körde så hårt och ryckigt att folk trillade ut i gångarna. Han var i god tid och hade inte behövt riskera tanternas lårbenshalsar, men nu gjorde han ändå det. Vi köpte hans körning ända till han svänger så att en hård söderortstonåring trillar av sitt säte och skriker "Men han ju kör ju som en jävla tjackhora!". Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig, ville skratta, kunde inte, höll mig stenhårt i min stolpe och tänkte att tjackhoror måste vara ett helt nytt problem för SL. Ok snö, Ok hög arbetsbelastning, Ok lite dåligt underhållna spår, men tjackhoror - never heard of. Faktiskt. Inte en så innovativ eller passande svordom för tillfället, men malplaceringen gjorde det ändå till dagens bästa skämt. Man tackar.

Ät sol, lura vintern

Såhär ser jag på saken. Livet är ju ganska fint ändå. Det känns som jag återigen har lurat vintern. Permafrosten fanns aldrig riktigt. Inte inuti mig i allafall. Det är ändå ganska modigt att leva.

Kärlek på väggen

Igår gick mina fans lös på Facebook, det verkar dock som att de har misstagit min wall för ett Zoo. Efter det firade vi alla hjärtans med vin och lite vaccin. Det kan man få unna sig tycker jag.

Sometimes I think sitting on trains

Visst är det ganska spännande att lära känna nya människor ibland. Den där känslan av att man vill öppna huvudet på dem för att förstå vad som finns där inne, hur de tänker, hur de resonerar. En ganska ny person i mitt liv får mig att undra allt det där. Jag vill veta hur och varför han är som han är. Jag vill veta vad som har fört honom dit och jag är nyfiken på hur han gör för att vara så genuint vänlig utan att aldrig någonsin framstå som mesig. Hur som helst, det är inte varje dag jag upplever att jag vill verkligen lära känna någon, det kanske är lite synd för det är ju helt spännande och givande när man väl väljer att ge sig på det.

Nu lägger jag en asbra helg till handlingarna. Jag har hunnit med mycket, jag har; hängt med My, fått ett omvänt booty call, promenerat i solen, ätit en mysig middag, sett Maps and Atlases på Debban, dansat till musik som jag tycker om, träffat vänner, dejtat i sisådär 23 timmar, kramats, levt pensionärsliv, druckit te på en solig balkong och slutligen klättrat fingrarna av mig. En nästan helt perfekt kombination av bra saker helt enkelt.

Höften ska med

Det här med klättringen, det är så fruktansvärt roligt, men också så helvetiskt svårt. Aldrig någonsin har jag varit så frustrerad över att mina kroppsdelar inte lyder mig. Jag har tröttnat på att klättra slut på mina armar så snabbt och därför fick jag en teknikkurs i julklapp. Idag gick första omgången av stapeln och för första gången någonsin jag gick från ett klätterpass utan mjölksyra i armarna. Nu kanske det blir ordning på torpet. Det var en rolig kurs, jag övade mycket på att vila. Det låter märkligt, men man måste lära sig det, annars blir det väldigt tungt i längden. Jag kombinerar mina nya klätterövningar med KBT och har satt upp en påminningslapp på dörren - "höften ska med" står det på den. Det återstår bara att se om hjärnan snappar upp det här. Jag är vid mycket gott mod.

Förresten, mitt visum är klart och uthämtat. 11 dagar kvar till avfärd.

Träningsvärk

Igår var jag och Jimmy på gymmet. Roligt att träna med någon och kul att ha någon att plåga, ännu mer skoj att Jimmy tränar med pannband på huvudet. Det är bara han och aerobicstanterna som gör det. Det enda problemet med det hela är att jag själv är helt död idag. Träningvärken från helvetet är här så att säga. Vilket jävla skämt alltså. Ska det vara såhär? Va? Är det rimligt? Nej. Knappast. Idag drack vi öl, jag, Jimmy, Siggan och Victor, det var precis som på den gamla goda tiden, förrutom att jag och Jimmy rörde oss lite mer försiktigt. Nu ska jag bli jättestark igen och aldrig mer få så här mycket träningsvärk. Sanna mina ord.

Sharpen the knife

Misstankarna om att jag gillar den här låten bara för att karlarna i bandet är skäggiga och långhåriga är helt fel. Låten är hur bra som helst. Who Knew påminner mig om Editors, förvisso en isländsk och mer peppig variant, men jag gillar konceptet och deras gitarrslingor. Skäggen är bara bonus.

När det bara blir

Det är så himla fint när människor gör saker som de tror är helt obetydliga, men som faktiskt får en mening senare. Som att någon råkar dra en låt till en playlist, bara för att det är en bra låt. Och några dagar senare råkar jag höra en textrad som får mig att tänka till. En strof träffar precis där saker får mening för mig. Låten hamnade garanterat inte där för att jag skulle höra just den där textraden, det bara blev och det var fint. Jag älskar när det bara blir.

Rullgardinen vs. Vintergatan

Under Emilijas vistelse här lyckades min rullgardin trilla i golvet. Det gjorde inte så mycket, för det fick mig att minnas att jag bor ganska nära stjärnorna nu för tiden. Så inatt släcker jag lampan och räknar stjärnbilder istället för får. Känner jag mig själv rätt kommer de här nätterna fortsätta ett tag för med tanke på hur ohändig jag är, lär det ju dröja innan rullgardinen är tillbaka på väggen. Men gissa vad? Det gör inget.

Om 16 dagar landar jag i en stad med 13 gånger fler invånare än mitt älskade Stockholm, men jag förmodar att stjärnhimlen är densamma även där. Jag längtar, även om jag inte har fattat att jag verkligen ska och kommer åka. Snart.

Lyckan i solglasögon

Det här med lycka tar ju upp en väldigt stor del av människors liv. Det tycks vara en så viktig pusselbit, det är att ha lyckats på riktigt att vara lycklig. Vi jagar och söker den och uppnår den ibland. Problemet är att lycka sällan ett konstant tillstånd så det blir ju ganska mycket jagande om man ska vara lycklig hela tiden och hela jaktgrejen verkar ju mest gör folk mer olyckliga. Överlag kan man nog inte klassa mig som någon extremt lycklig person (inte speciellt olycklig heller egentligen), men ibland är jag helt övertygad om att jag kanske har missförstått hela konceptet lycka. Det kanske inte är vad jag tror det är, och den lyckligaste tiden i mitt liv skulle nog förmodligen beskrivas som en period med många episoder av lycka. Inte som en månad av lycka utan uppehåll. Jag vet inte.
Lycka för mig varar oftast några intensiva minuter. Det behöver verkligen inte vara några storslagna saker som sker, men den där känslan kan inte vara något annat än den där lyckan alla pratar om. Och om det är lycka så dunkade lyckan mig i huvudet idag. Bästa Emilja och hennes kompis Ulrika har varit på besök från Göteborg hela helgen. Idag vi var ute och gick längs vattnet och hela tillvaron kändes levande. Hoppfull. Det var som att allt det här gjorde mig ljus på insidan. Dessutom gjorde jag årets solglasögonspremiär och det kan ju också ha bidragit, tillvaron blir alltid lite bättre om jag får drälla runt i solbrillor.

Sentimental Falling

Den här låten är så bra att jag knappt får plats under min hud när jag lyssnar på den. Titeln känns ju bara lite träffande också. Den får patetiken i det hela att verka lite mer åtråvärd.

Förklaringarna

Och jag vet inte hur man förklarar att livet på gränsen har pågått så länge att det går knappt att minnas hur det var innan gungbrädorna började ta så stor plats i tillvaron. Och jag vet inte hur man säger att man slutat med människooffer och omvärderat saker. Och hur lägger man fram att det är jag som vet allra minst om vad som händer på insidan ibland. Hur berättar man om skiftningarna? Att sol i hjärtat, sot i hjärnan och en återkommande elefantparad på bröstet inte alltid är så lätt att leva med, men att man försöker så gott man kan?

Men jag vet också att jag inte är skyldig en endaste människa någon förklaring. Inte ens mig själv.

Black is the light

Dagens mission - gå på vernissage. StorMalins lillasyster Stina driver ett företag som heter Engströmdesign. Hon gör smycken i plexiglas som är hur fina som helst och idag var det release för vårkollektionen "Black is the light". Det hela var mycket trevligt. Visserligen kom jag försent för en goodie bag, men Caroline skänkte mig en T-Shirt, så jag var nöjd och glad ändå. Alex missade fyra eller fem tåg och sa "Jag hatar er för ni vill aldrig gå hem" och så är det ju. Vi vill aldrig gå hem. Vi vill alltid bara ta en öl till. Bara prata lite mer. Och jag älskar verkligen vår nivå av trevlighet. Så jävla bra. Synd att jag bara gillar ringar, för Stinas smycken är verkligen fina. Vem vill inte ha en plexiglasnyckel runt halsen och hojta om att det är nyckeln till ens hjärta?

Jahaja.

Aha, förklaringen är alltså att det kanske är jag som beter mig konstigt. Konstigt. Ni kan vara bete er. För jag är det uppenbarligen inte.

High på High Highs

Kanske vårens härligaste åklåt. Så mjuk, så sorglig och pianoklinket is to die for. Videon ska vi inte tala om, galet vackert ljus och missa inte mannen på bänken i slutet. Tills sist textraden - it's all in your mind (min vanligaste tanke). Jag får tårar i ögonen och längtar efter sommarkvällspromenader till Vinterviken. Open Season kommer vara ett självklart val även då.

Stambytet del.4

Jag vet inte, men alla byggarna som utför stambytet ser ut att vara max 15 år (och ser jag ändå lite mellan fingrarna). En del av dem har till och med moppemuche! Endast två stycken av alla byggarna här är definitivt vuxna. Jag säger inte att barn och ungdomar på något sätt är sämre stambytare, men jag oroar mig ändå. Framförallt för att det eventuellt finns en logisk förklaring på det här och den är inte trivsam alls, men det skulle kanske vara så att jag har blivit äldre och inte minns hur 18-åringar ser ut. Det finns väl inte företag som 30 praoelver samtidigt? Nåväl. Låt gå. Det blir säkert fint när det blir klart.