Jag försöker komma överens med ödet ikväll, men jag inser att det inte är någon bra dag för det. Har fullt upp med att föreställa mig hur snabbt jorden snurrar. Lika snabbt som ett flygplan flyger? Snabbare?
Och när börjar jag tänka på jorden så måste jag tänka lite på min plats i rymden och när jag väl är där måste jag nästan tänka lite på existensen. Sen då? Meningen. Där blir jag trött, för jag vet i själv verket väldigt lite om mening, jag vet inte ens om det det är meningen att man ska veta om meningen. Ungefär där är jag tillbaka vid ödet och cirkeln sluts. Allt jag vill veta ryms ändå i en liten helt odramatisk ja&nej-fråga, men jag tar ändå en omväg runt hela jävla rymden först.
Idag grät jag till en låt jag aldrig trodde jag skulle gråta till, man ska aldrig tro att man går säker för att textrader ska drämma en i skallen. Tro aldrig det. Tro inte på folk som påstår att musik inte talar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar