Igår spelade Bright Eyes i stan. Min gamle drömman Conor Oberst var sig lik, i alla fall på håll, man vill ju inte gå för nära, nåde den av mina gamla gudar som åldras liksom. Det var en intressant spelning på många sätt. Dubbla trumset och så den där tidsresan. Jag pendlade mellan mina världar. I hjärtat var det inte så långt till den där deppiga tonåringen som älskade den depptextdroppande ynglingen som släppte skivor på Saddle Creek Rekords, det var inte långt till den jag var då. Jag mindes mina festivaler, när jag och Frank sprang över Hultsfred. Och så växlade och jag stod där i nuet och vara bara äldre, visare och gladare och i min hand låg i ibland fem varma, lena fingrar. Det var fint. Jag tycker det känns som att Conor verkligen vill utvecklas, men han verkar inte riktigt veta var han ska ta vägen. Det blir spretigt när han längtar både till gubbrock, synthslingor och pojkrumsberättelser samtidigt. Jag föreställer mig att det är vårt fel - publikens fel. Vi vill hålla kvar honom i det han var. Kanske för att allt han skrev en gång betydde så mycket. Kanske för att vi vill hålla kvar i oss själva. Stundtals var det en briljant spelning, stundtals ganska skev. Eftersom jag lät mig själv växa upp, kanske det är dags att låta mannen som skrev en låt om en låtsasbror som drunknade i badkaret också göra det.I saw the future once.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar