Och jag vet inte hur man förklarar att livet på gränsen har pågått så länge att det går knappt att minnas hur det var innan gungbrädorna började ta så stor plats i tillvaron. Och jag vet inte hur man säger att man slutat med människooffer och omvärderat saker. Och hur lägger man fram att det är jag som vet allra minst om vad som händer på insidan ibland. Hur berättar man om skiftningarna? Att sol i hjärtat, sot i hjärnan och en återkommande elefantparad på bröstet inte alltid är så lätt att leva med, men att man försöker så gott man kan?
Men jag vet också att jag inte är skyldig en endaste människa någon förklaring. Inte ens mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar