Jag är ju väldigt svag för tanter. Idag såg jag dock vad jag förmodar var en väldigt svag tant. En anorexitant. På gymmet träffar man ibland på folk som säkerligen tränar för att må bra, men för att slippa sina tvångstankar och må lite bättre på det viset. Tvångmässig träning och saker som luktar ätstörningar är inte min definition av att må bra. Ibland på gymmet träffar man på folk som tränar på ett tortyrliknande vis. De här personerna är alltid skinn och ben och oftast väldigt påklädda. Jag blir ledsen vem det än är, men idag blev jag extra nedstämd, för att jag har svårt att tro att någon utvecklar anorexi (eller vad det nu var) i 60-års åldern. Min - kanske förhastade - slutsats är att det förmodligen är något man har burit med sig rätt länge och med tanke på att de flesta utvecklar sina ätstörningar i tonåren så är det rätt lång tid däremellan. Det var den tiden jag blev illa berörd av. Det fick mig att tänka på en 40 år lång kamp. Mot sig själv. Till förmodligen ingen nytta och ett väldigt urkalkat skelett. Det fick mig att tänka på självhat och alla som är själva är den värsta tyrann de någonsin träffat. Tänk att det ska vara så jävla svårt att tycka om sig själv.
Edit: Naturligtvis är det upp till var och en hur och varför man tränar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar