Att svälja nyckeln

Idag har det gått ett år. På dagen. Det har gått förvånansvärt fort med tanke på att tiden stod helt stilla ungefär fyra månader. Jag tänker fortfarande på allt som hände ibland. För jag kommer aldrig glömma. Det är inte meningen att man ska glömma sånt. Då är man jävligt illa ute tror jag. Hur jag gick vidare när himlen var som svartast vet jag inte. Det är lite som ett stängt rum inuti mig och jag vet helt ärligt inte riktigt vad som finns där inne. För jag stängde,låste och svalde nyckeln. Ibland skymtar smärtan i skyltfönstren, men jag lärde mig fortsätta gå långt innan jag visste hur mycket skoskav man får av att vandra. Nu är den bästa tiden på hela året och den här våren har varit min bara min och det var fint att få ha det så.