Spåren jag lämnar efter mig

Eh. Ibland funderar jag över informationssamhället och faktumet att all information konstant sparas. Ibland funderar jag över hur mina digitala spår kan användas mot mig själv (i form av reklam, erbjudanden, åsiktsregistrering). Saker man gör i smyg är så långt från i smyg du kan komma. Nu för tiden finns inte i smyg längre. Av något skäl började jag tänka på filmen "The eternal sunshine of the spotless mind", i den filmen säger Kate Winslets karaktär Clementine en av de få filmrepliker som jag aldrig kommer kunna skaka av mig. Hon säger "Göm mig i din skam" och så tänker jag att man inte kan gömma skam längre, trots att det är två vitt skilda saker. Ibland tänker jag också på att jag ser samma dokumentärer hela tiden och det kan ju verka som att jag är väldigt intresserad om det registreras varje gång jag trycker play, sanningen är ju egentligen bara är att jag är väldigt trött. Ibland tänker jag också på att människor jag känner kan dö (det är ingen bra tanke och den gör mig så oerhört stressad), att jag måste bli bättre på att säga till alla jag älskar att det är så. Så att de vet. Så att jag vet att de vet. Seså Google, Gud och Universum, åsiktsregistrera det. Låtom oss skriva det överallt. Över hela min panna och över dina händer.

Sanningen

När jag somnar har jag en stjärnhimmel på marken och en på himlen. Jag önskar att jag aldrig hade skickat det där sms:et, för det löd inte "var gör du ikväll?", på riktigt skrev jag "jag är svag ikväll".

Det roligaste jag vet

Rättelse: Det roligaste jag vet är inte bouldring, även om det också börjar bli kul. Det roligaste är klättringen i sig och att dela lusten för den med andra.

Biljettkontroll

Alla människor är inte små resor - en del är tågkrascher. Det är ju ett litet helvete att en del av dem har lyckats nästan förgöra hela ens känsloregister och att man liksom aldrig klarar av att kliva ombord någonsin utan att vara dödsrädd för att få själen amputerad igen. Så känns det och det genomsyrar varenda kvadratmillimeter av mig.

Värt eller ovärt?

Det kan vara så att det inte är värt det, inte ens när man kan fingra på energin. Det kanske inte riktigt är värt om det blir oskönt på momangen. Jag vet inte. Det är ett helvete att vara så nyfiken att man vill veta vad som händer sen trots att man att det inte ens kommer hända. Jag vill inte känna mig konstig, men det är precis exakt vad jag känner. Jag är ingen jägare. Det är bara så.

Att lära sig en läxa

Ibland gör man saker som är så förbannat dumma. Antingen gör man dem mot sig själv eller så gör man dem mot någon annan. Båda är precis lika dåliga. För några år sen använde jag ofta andra människor för att kanalisera min egen självdestruktivitet. Bakvänd bekräftelse som bara gödde mer självförakt. Som jag har skrivit både en och fem gånger, de senaste åren har jag jobbat hårt på min egen självkärlek, ansträngt mig för att vara snäll mot mig själv. Och jag mår bra av att inte plåga mig själv, även om jag fortfarande blandar ihop det ibland. Hursomhelst. En av de där gångerna för längesen när jag använde någon annan för att få mig själv att må ännu sämre gjorde jag någon illa. Han blev ledsen. Upprörd. Han förstod inte mina intentioner. Själv förstod jag inte varför han tog åt sig, det hade ju aldrig med honom att göra?

Fast pang. Helt plötsligt råkade jag nyligen bli någons kanal till att göra illa sig själv och vips så förstod jag vad den där personen från förr menade. Man vill inte vara någon annans kniv. För all del, förakta dig själv, men tvinga inte andra att vara en del av ditt självskadebeteende. Suck.

Och alla himlar innan

Sjukt fina bilder och grymma trummor.

I Break Horses - Wired from Bella Union on Vimeo

Danskjävlar

Visdomstanden

I våras när vi kånkade omkring våra ryggsäckar i Indien hade jag en riktig helvetesnatt, det kändes som om mitt huvud skulle sprängas och jag fick akut uppsöka tandläkare. Det var ju ett äventyr i och för sig. Tandsköterska i sari och hela kittet. De slog fast att det var en visdomstand som gjorde så satans ont. Jag sa ok. Efter det där besöket och en vecka på smärtstillande starka om indisk curry så föll visdomstanden lite i glömska. Ända till i förra veckan. Då tyckte den att det var dags igen. Den stampade på mina nerver och vrålade "här är jag". Det var bara det att jag fortfarande inte mindes den. Hamsterkind, feber och åter ett akutbesök hos tandläkaren (dock inga saris den här gången). En röntgenbild och tandläkaren säger visdomstand på väg upp, den får inte plats, det är därför du har så ont. Jag kände mig lättad och samtidigt så otroligt dum. Hur man kan glömma något som fick huvudet att nästan sprängas för bara ett halvår sen? Hur går det till? Vem är jag liksom?

Skriken

Det jag gillar allra mest just nu är när folk skriker i låtar. Det ska vara lite primalskriaktigt och kännas äkta. Inget skrik bara för skrikandes skull, utan för dess effekt. Om det är så är det bättre än alla pling i hela världen just nu.

He was real

Det här är jag idag.

Räta vinklar

En liten sak jag undrar över och har funderat kring de senaste dagarna. Om man ägnar enorma mängder energi åt att måla sig in i ett hörn. Hur kan man då bli förvånad när man sedan befinner sig i det nämnda hörnet?

I hate to say I told you so

Tänka sig, idag har ingen sagt att det är sååå himla mysigt med hösten. Ingen har sagt ett ord om höstpromenader, stickade tröjor, böcker och rykande koppar med te. Idag öppnade sig nämligen himlen och hösten visade sitt rätta ansikte. Paraplyer som svamptoppar ovanpå människokropparna och kutande axlar på alla som försökte värja sig mot ovädret. Ingen sa "Ahmen, vilket mysigt höstväder vi har! Det är ju det här man längtar efter när det är 25 grader varmt och blå himmel! Jag kan knappt vänta till det regnar snöblandat!". HA! Kan vi bara slopa myset nu och bara erkänna att den är årstiden är fasanfull ?

Blod, svett och krita.

Plötsligt händer det - man klättrar en 6A + på Karbin (alla vet att det är tuffare graderat där). Efter det inser man att det får vara slutmesat nu, ska jag nå mitt till-jul-mål är det dags att satsa. Utav bara helvete. Och jag tror inte det är omöjligt längre alls. Jag är så sjukt peppad på att fixa det här nu. Wish me luck.

Skillnaden mellan fisk och hundar

Ibland träffar jag människor som jag på fullaste allvar inte förstår hur de tar sig fram i tillvaron. En del av de här personerna får mig också att tro att man kan komma undan med lite vad som helst bara man har tillräckligt fördelaktigt yttre. Härromdagen visste en av de här personerna inte skillnaden mellan att vara sneaky och sniken. Konsekvensen av det samtalet blev inte bara att jag suckade från botten av mitt hjärta, utan även att hon inte förstod mitt skämt. Jag sa nåt i stil med att det är tur att jag är så sneaky. Och man kan säga att hon inte tyckte att snikenhet var något man skröt om, det kan man ju tycka att hon har en poäng i.

Värt att hålla käften

En liten fråga bara - varför tror folk att "Du ser helt förstörd ut" är något snällt att säga? Låt mig vända det såhär, tänk dig att du har en relativt pissig dag och tycker att alla som ens tittar på dig borde få något sorts straff (inte döden, men kanske 18 piskrapp) . Du kanske är tröttast i världen och inuti din bröstkorg kanske ett litet monster som äter hålrummen i dig större härjar. Du kanske bara helt enkelt är sjukt less på det mesta. Du kanske vill gå i idé till våren väcker dig. Du kommer inte bli gladare av få höra att du ser jävlig ut. Också! Lök på laxen så att säga. Dags att kanske ta till det där gamla uttrycket tala är silver, men tiga är guld (alltså värt). Ser någon riktigt schleten/förstörd ut vet den personen garanterat redan om det. Just sayin'.

Stadskläng

Stadsbouldring verkar inte vara så himla ovanligt. Frågan är om 1.Det är olagligt? 2. Bryr jag mig om det? 3. Hur smart det egentligen är? Ahja, Det får vänta till våren, som precis allt annat.

I am turtle

Ibland orkar jag bara inte hålla ihop mig själv. Orkar inte vara hej och tjenis, orkar inte prata. Orkar inte kränga själen utanför skalet. Känner mig som en sköldpadda och när jag inte orkar drar jag huvudet bara in mitt huvud. Där hör eller ser jag inget. När det känns ok igen kommer jag ju ut. Man får vara glad för det lilla och jag är överlycklig att jag aldrig känner mig som en struts. Kommer aldrig bli så tjockskallig att jag kör huvudet i jorden och låtsas som ingenting. Att vila lite inne i mitt skal lite nu och då kan jag däremot gott unna mig tycker jag.


Och nej. Jag är inte sur. Bara trött, trött, trött. trött, trött.

"Alltså Malin, jag hatar dig!"

Jimpan ( Gymmy the gymhoe) och jag har tränat idag. VI körde bänkpress, en jävla massa chins och mängder med bentjofräs. När Jimmy tränar svär han mycket och efteråt kan han sällan gå ordentligt. Mycket festligt.

Det han säger är alltså "Malin, jag hatar dig - nu är det din tur!"

Sen dansade vi och rullade runt på pilatesbollen ett tag.

Don't break away

Den här låten. Den går varm här. Den svärtan som finns i den tonsätter rätt bra en del saker i mitt bröst. Jag blir helt till mig. Igen och igen och igen. Gingers do have souls och visst känns det som att Billy Braggs ande vilar över det här.

Mellandagen

Någonstans på internet skrev mina Astrid att idag känns som en dag som inte står i almanackan. Hon har rätt. Det här är en mellandag. En dag som går fort och inte riktigt spelar någon roll. Ändå har Steve Jobs hunnit bege sig till de sälla jaktmarkerna och Tomas Tranströmmer har fått Nobelpriset. Sådana världsomvälvande händelser är vanligtvis inte ingredienserna i en mellandag. I senaste numret av Bergsport står det om en tjej som avslutat sin gradjakt och istället numer klättrar efter känslan. Att det ska kännas på ett visst sätt och först då är det bra. Hela mitt liv är på känsla och idag är en dag som inte känns, alls. Man skulle kunna göra lite vad som helst idag och inget kommer riktigt räknas.

Höstläckaget

Jag hatar hösten - jag gör verkligen det. Avskyr att orken man hade under sommaren är väck. Jag behöver redan sova väldigt mycket mer, och ändå ibland blir jag så trött att jag inte ens förmår tänka. Jag klarar inte riktigt av att förlikas med tanken på att tvingas leva på halvfart under mörkertiden. Det plågar mig, men jag vet att jag får acceptera att det är sådan jag är och att det finns inget sätt för mig att stoppa energiläckaget. Det hjälper inte med promenader, träning och regelbundenhet för mig. Det gör faktiskt inte det. Min kraft rinner ändå ur mig. Det är inte så lite ledsamt att höstarna ska sno ork och tid från mig för resten av mitt liv.

Komponenterna att förbättra min klättring

Under ganska lång tid har jag försökt optimera mina klättersessioner. Jag har undersökt och testat hur man ska förbereda sig, försökt komma på hur man ska tänka. Klättring är en mental sport, så även huvudet måste vara med. Något gör ju trots allt att en del pass bara flyter på helt härligt, medan andra är helvetiska skitpass där varje meter är en kamp.

Hittills har jag kommit fram till detta:
- Börja peppa och längta tidigt på dagen. Det ska riktigt klia i kroppen. Detta har jag även försökt applicera på styrketräningen, men det är ju liksom inte skojigt på samma sätt.
- Ät ett välbalanserat mål ca 4 timmar innan passet. Långsamma kolhydrater och sånt ni vet.
- Ät något snabbare kolhydrater, typ en banan eller så precis innan.
- Vatten, vatten, vatten.
- Klättra med roliga människor.
- Sätt upp ett tidsbestämt mål då du ska klara något. Då blir varje klättring viktig, även om om det blir en skitomgång.
- Fundera över det du inte klarade sist och varför - då kanske man klarar det nästa gång.

Söndagspop från Tommy

Min kompis Tommy har känsla för det finfina. Se och njut. Tacktack.

Det en kattunge får dig att inse

Idag trodde jag på alldeles riktigt att jag skulle dö sötdöden (det var varit en helt ok död, tro mig). Var på besök hos Ylvas syster Moa och fick kolla på deras minisiamser . Det finns inte riktigt något som får mitt hjärta att bli så mjukt som det blir av djurungar. Att hålla en så här liten levande varelse i handflatan och känna små snabba hjärtslag i fingertoppen får mig att bli väldigt ödmjuk inför livet. Den här lilla upplevelsen ska jag leva på en stund och under den tiden ska jag inte kattungesurfa, för jag vet att det bara kommer sluta med att jag behöver en liten, liten katt.

Tonårstjejer och verklighetsuppfattningen

Igår delade jag omklädningsrum med ett gäng tonårstjejer. Det var bland det sorgligaste jag har varit med om på ett tag. Tänk er ett helt omklädningsrum på ett gym fullt med självföraktande 17-(nånting)åringar som bland annat ägnar en kvart åt att klämma sig själv på magen. För att sedan hitta något (för mig) osynligt fel och få sina kompisar att säga "Men åååh, du som är så smal". Huvudvärk och upplysningar om hur lite folk hade ätit under dagen verkade vara standard i det där omklädningsrummet. Som om det vore bra att ha huvudvärk för att man inte har ätit. Allra mest var det brist på förmåga till självbekräftelse, alla var liksom tvungna att bli godkända av någon annan i rummet hela tiden. Det var hemskt på riktigt. Jag blev väldigt ledsen. Ångesten jag inhalerade där förföljde mig resten av dagen. Under tiden jag sminkade mig och lyssnade jag på deras sorgliga samtal. Jag ville till slut bara ruska om alla och säga åt dem att det finns viktigare saker än att vara smalast i klassen/skolan/världen. Det gör faktiskt det. Man kan faktiskt duga ändå. En vacker dag kommer ni inse att det finns betydligt större problem än att inte ha storlek 25 i jeans, till exempel kanske ni kommer reagera när ingen av sisådär 20 personer i ett omklädningsrum verkar tycka om sig själva. Kanske kommer ni undra vad det är för jävla samhälle vi lever i som uppmuntrar och tillåter folk att försvagas på det här sättet? Det undrar nämligen jag.

All I got was this lousy t-shirt

And dreaming my cares away for Teletext nights, Teletext days.

En liten trendspaning by Grodström

Jag vet inte, men jag kan tycka att det här talar för sig själv. Husvagn är det nya svarta. Camping är det nya yoga. Nu ska alla ha Gabby eller Polarvagn. Det syns tydligt i medierna det.
Det twittras om husvagnar.
Mats Udd har med campingar i videos.
Till och med i Landet Brunsås finns en plats för hemmet på hjul.

Just Sayin. Nu återföds husvagnen som en creddsymbol.

Pirater och värmeuppfattning

När man är vegetarian är det ganska svårt att leka att man äter skrovmål piratstyle (nu kanske ni har invändningar mot att en vuxen person vill leka med maten, men det är ju mer ert problem) Det finns liksom inget som ens påminner om en flintastek eller kycklingklubba i sojadisken. Om man inte var en påhittig jävel skulle det här såklart bli ett problem, men eftersom jag är så oerhört kreativ så har jag kommit på att majskolvar också är mat för sjörövare och cowboys. Såatteh.

En annan rolig sak är att Astrid ligger i min soffa och svettas medan jag ligger i min säng iklädd kofta, sockor, tights, nattlinne toppat med vetekudde och täcke. Det är ju sjukt att två personer i samma rum kan ha så olika uppfattning om vad som är varmt och kallt. Att vi äter Kungen av Danmark har naturligtvis inget med vare sig värme eller pirater att göra.

To understand the killer

När det blir höst lyssnar jag alltid på Gravenhurst. De gör liksom höstmusik och den här låten är så bra att den gör ont.

Min näsa - galjonsfiguren

Man kan inte påstå att mitt DNA gjorde någon större trendspaning innan det började bygga de oändliga proteinkedjor som blev jag. Man skulle kunna säga att lång och sånt där liksom inte ryms i mina geners vokabulär. Jag är krallig och har vare sig någon getingmidja eller några meloner till boobs. Det är ok för mig, jag har lärt mig leva med det. Något som faktiskt däremot följer rådande skönhetsideal på min kropp är min näsa. Den är liten och rak. Ja, jag tror faktiskt folk skulle kunna sätta kniven i sin näsa för att få en snok som min. Oftast har jag och min näsa en god relation där vi respekterar varandra. Jag går dit den pekar och gnuggar den när den blir kall, just nu verkar dock min kran utöva någon form av personlig vendetta mot mig. Den vrålar: du ska inte tro att du kan förringa mig bara för att jag är liten, jag kan nämligen både kittlas och producera 1 miljard liter snor - samtidigt! Vi kan säga såhär att jag är inte jätteimponerad näsan. Inte jätte. Och är du sur över att jag kanske råkade bränna dig i somras är det här ett jävligt omoget sätt att hämnas på. Kom igen, säg bara att du är lack, du behöver ju inte starta Stockholms snorbad bara för att liksom.

Vem är egentligen bäst i HIMYM?

Det är frågan jag och min bror har ställt oss många gånger. I början var vi nyförälskade i Barney, för han är ju liksom så självklar. Han gör konstiga saker, spexar och ljuger New York-brudarna blå (The Playbook). Vi är människor som uppskattar och belönar kreativitet, min bror och jag. I perioder har vi varit mycket förtjusta Ted. Jag tror det är hans neurotiska sida korsat med att han fullkomligt tappar det ibland som har gött vår kärlek (The Pineapple incident). För att inte tala om Robin, hon är fint vilsen ibland och dessutom hon dricker whiskey, skjuter pistol och har en tvivelaktig popkarriär i bagaget (The Slap bet). Vi älskar såklart även den intrikata Lilly (The Perfect Cocktail), men allra allra mest har vi kommit fram till att vi högaktar Marshall. Han är inte på något sätt en omedelbar person, han är en sån som man lär sig älska. Eller som Gabbe säger; Marshall är Marshall - "It's the only argument I need" (The Mermaid Theory). Absolut bäst är självklart alla karaktärer i kombination, och vi är mycket, mycket upprymda inför att få avnjuta ännu en säsong av How I Met Your Mother.

Ilskan

Ibland blir jag så arg att det känns som mitt huvud ska brinna upp. Jag vill hoppa och stampa och skrika, men det gör jag sällan. Alldeles för sällan. Man gör ju inte så. Man gör inte det. Det är ju nämligen omoget. Ibland blir jag så arg att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Då brukar jag svära. Mycket. Eller gråta, för det är liksom mera OK att vara ledsen, och ibland kokar man ju över. Ibland undrar folk varför jag blir så arg. Det enda svar jag kommer på är att vara sig dem eller jag tillåter mig att släppa ut min ilska för låta den rinna av mig. Den är liksom för obekväm för oss. Vi har i tystnad bestämt att vi sluter den där ilskan inom mig. Men tIll slut smäller det. Tusen små ilskor i ett litet fyrverkeri.

Jimmystyle

Ni vet min kompis Jimmy. Jag har aldrig sagt att han är normal, det har jag faktiskt inte. Såhär ser ungefär alla våra MSN-konversationer ut. Eller ja, överhuvudtaget alla samtal vi har inrymmer det här.
Som ni ser. Man kan säga att vi inte kom fram till så värst mycket idag heller. I alla fall inte en tid eller vad vi ska hitta på.

Ur Lost & Found-lådan

Gammalt är också bra. Jävlar vad bra det kan vara när man återupptäcker någon gammal kärlek. Som den här till exempel.

Ibland är det bra att tänka en gång till

Ibland är det väldigt lätt att se en dålig idé. Man ser den på kratern efter att den slagit i backen och man känner igen den otroligt fadda smaken i munnen. Det är då man kan vara lite extra glad om man själv inte är upphovsmannen till tanken. Då kan man liksom bara stå på kanten till kratern och sucka vojne vojne. Och så är det bra med det.

Inte så charmiga tankar

Jag har fullt upp med att försöka fatta vad det är jag tänker och när jag inte försöker med det hittar jag på roliga titlar till filmen om mitt liv. Inget av det blir särskilt charmigt i bloggform. Hur jag känner inför hösten är inte heller så charmigt. Har ju intalat mig själv att det ska bli en helt amazing höst hela sommaren. Nu är den här. Luften blir krispigare för var dag och jag börjar vänta på frosten. Det är halsduk och varmare jackor och åtminstone tre månader kompakt mörker. Det är ju mörkret som är det läskiga. Även om jag förmodligen inte alls blir en skuggfigur den här hösten så är kunskapen om att det är mörkret som gör folk vintertidszoombies alldeles tillräcklig för mig.

Imorn ska jag klättra med helt nya människor, och förhoppningsvis utöka mitt klätternätverk ytterligare. Jag ser mycket fram emot det. TIll jul ska jag klättra två grader svårare, det är målet. Och i Oktober är det ju ledkortsdags. Aja. Det är alltid mycket med klättringen. Det gör mig glad.

Detaljerna

Ni vet egenheterna hos vänner som gör att de lyser lite starkare, det där som gör att man liksom ser dem på håll och de där sakerna som man älskar dem för. Jag tycker så mycket om när de där sakerna slår mig och jag kan sätta fingret på precis vad de är. Som när Alex vill klä ut sig och när hon skriker "Jag veeeeeeeeeeeeeet!" eller att My alltid kommer släntrandes i springskor, hur Astrid dansar, hur Caroline rynkar på näsan och skräms med sin skrämstand. Och så vidare i all oändlighet.

Söndagsmood och Fanfarlo

Finaste Fanfarlo är tillbaka. De verkar ha ägnat den senaste tiden till att leka loss med sin ljudbild. Intressant. Den här videon känns lite som att vara i ett kalejdoskop.

Lathund för kärlekskranka

Är du en av dem som tänker/råkar bli lite kär i mig under hösten? Grattis! Nedan följer en liten lathund, lite do's and dont's helt enkelt som kommer underlätta just din tillvaro i mitt liv. Varsågoda!

- Ifrågasätt inte när man kan ha klänning på sig och inte. I min värld är klänning alltid rätt. Har till och med klättrat i klänning. Huruvida det är det ultimata klätterplagget är en helt annan fråga.
- Klaga inte på att jag äter konstiga saker. Keso, ägg, frukt och godis är min kostcirkel. Ok? Ok.
- Bli inte sur för att jag kanske är roligare än du.
- Skyll inte på mig när du inte förstår dig på mig. Kommunikation!

Däremot brukar det här funka bra:
- Bete dig.
- En liten ärligt menad och uppriktig komplimang då någon gång ibland är ju ganska trevligt. MVH/ Komplimangkungen.
- Var snäll och rolig mot mina kompisar också.
- Dela med dig av täcket.


Sådärja. Nu har jag verkligen bättrat på oddsen för att tycka någon är fantastisk i höst. Bring it on!

Saker vänner gör

Kolla vad jag hittade på min kompis Mikaelas arm! En tatuering till min ära! Om hon bara hade frågat innan hade hon fått kolla på mitt leg och satt namnen i rätt ordning. Men jag är inte den som är den, jag har ju vett att glad för det lilla. Det där tramset om att hennes systrar kanske heter de där tjusiga namnen tänker jag dock bestämt ta med en näve salt.

Vara för att vara

Jag orkar inte vara för att vara till lags. Jag orkar inte vara något jag blir tillsagd att vara. Jag orkar inte vara kravlös. Däremot blir jag ganska glad när jag får vara som jag vill. Eller snarare som jag är, utan att det är något med det. Jag är nöjd med bara vara, även om känslan bara vanligtvis varar i en liten stund.

Take off my turtleneck

LIka fint som märkligt. Jag menar, man hör ju själv på bandnamnet att det här är hur fint som helst. Jag lyssnade mycket på det här bandet för några år sen och gammal kärlek rostar ganska sällan som vi vet. Och dessutom har Micah Middaug istappar i skägget i den här videon! Det är ju inte vardagsmat direkt! Det blir i alla fall jag helt till mig av. Titta nu.

Hästhandlarskills

Man ska ha husvagn!

Och det kan man ju säga att vi har nuförtiden. Åtminstone har Sverker en som han är vänlig nog att dela med sig av. Helgen har vi tillbringat på Bredängs förträffliga camping. Campingen fick 3 förtält av 5 möjliga och upplevelsen som helhet får minst 5. Idag kom en dokumentärfilmare för att filma och fråga saker. Det var mycket sjukt det hela. Allt jag kan säga om det här äventyret är att det har bara har börjat och jag gillar det här med att bo i husvagn riktigt mycket. Nästa sommar kommer bli otroligt fab. Någon som vet var man köper uppblåsbara divaner till förtältet förresten? En sån vill vi nämligen komma över.

Välkomstkommitén tillika värdparet.
När man bor i husvagn ska man naturligtvis grilla, sagt och gjort.
Såhär ser vår pärla ut. Snygg och retro kan man säga.

När kvällen faller spelar man såklart spel. Sverker introducerade oss till Jägersro. Mycket trivsamt spel. En del av oss tog väldigt höga lån.

Jag drack svart kaffe. Svart!

Logdansen 2011

Jag var ju på logdans i Ösby för ett par veckor sen. Mycket trevligt spektakel får jag säga. Det var femårsjubileum och fantastiskt storslaget! Mycket dans och fantastiska Swing Tarturo spelade. Svetten rann medan vi dansade ganska hemmagjorda folkdanser. Medan ni tittar på bilderna nedan tycker jag ett litet klick på playknappen är på sin plats. Tryck här!
Mingel och öl på ladugårdsbacken som sig bör på ett jubileum.
Välkomsttalet var något i hästväg!
Jag erövrade en pinne i dagens outfit. Synd att mina (mammas) grymt smutsiga stövlar inte syns. Jag intygar att de var inkletade i ett halvt sekels smuts. Verkligen pricken över i. Morgonen därpå var de dygnsura. Inuti.
Jesper var lite besviken över att fasanjakt inte fanns med bland lekarna. Han hade också lite trånga stövlar, även det en besvikelse.
Festinator var tjusig som vanligt och hennes syster Moa också. Miram var med i mitt lag, men inte på bilden. Vi kämpade så väl, men förlorade så hårt. Kändes ju som en stor förlust med tanke på all öl och massage vi hade bjudit lekledarna på. Men sånt är livet.
Koooooossssera kom!

Ett samtal över en kopp java

Både Carol och jag har hela våra liv varit sådana som tagit ett glas saft på kalas och druckit te efter maten. Vi har alltid varit sådana som sagt "Nej tack, jag dricker inte kaffe". Eller ja, det var så - ända till en dag i somras då fick för oss att lära oss att dricka det här som så många dyrkar. Planen har hela tiden varit att skaffa oss ett naturligt förhållningssätt till kaffet. Att man ska kunna ta sig en kopp då och då. Tacka ja liksom. Häromdagen sa jag till Carol att jag vill bli en så pass rutinerad kaffedrickare att det ska vara naturligt för mig att kunna föreslå en kopp kaffe. Då säger hon det sjukaste på bra länge "Det ÄR naturligt för mig, jag är kaffedrickare nu" jag blev helt ställd och skrattade och stora WHAT!?-lampan blinkade helt hysteriskt. Jag hade precis smällt detta när Carol idag knatar in på jobbet med en kopp kaffe i näven.

Jag: Vaddå? Ska du köpa kaffebryggare nu också eller?
Carol: Ja, det kanske vore något.
Jag: Oki...
Jag: ...Jag drack iallafall snabbkaffe till frukost, så mycket kaffedrickare är jag!


Jag glömde visst nämna den lilla detaljen om mina rätt allvarliga koffeincravings imorse efter den lilla mängd sömn jag hade tillskansat mig under natten. Det var ren och skär överlevnadsinstinkt, ett försök att vakna från de halvdöda och inte ett statement från en nybliven, högst amatörmässig kaffedrickare. Jag tror att det är en bit kvar till det där naturliga förhållningssättet, för oss båda.

Hur naturligt är barfotalöpning?

Härromdagen blev jag omsprungen av en barfotalöpare. Man ska ju tydligen springa utan skor för att det är mycket mer naturligt (läs trendigt), människan är inte gjord för skor och blabla. Jag köper att vi är såklart inte från början är gjorda för ha att skor på fötterna, men jag är också övertygad om att asfalt inte fanns på den tiden då vi reste oss och började springa. Det låg nog inte krossade glasflaskor och gamla tuggummin på marken på den tiden heller (här freestylar jag bara lite, jag har naturligtvis ingen aning). Jag blir nästan lika provocerad av det här som när opålästa vegetarianer påstår att människan inte är gjord för att äta kött. Jag vill ruska om dem och säga "Lilla vän, öppna munnen, dom där huggtänderna är inte en tribute till Twillight". Däremot kan vi själva välja att inte äta kött, det är en helt annan sak. Och vi kan välja att springa med eller utan skor. Jag tror säkert att det är bra att springa barfota, att det stabiliserar och att vi använder foten mer korrekt, lite mer på det sättet den är tänkt att användas, men jag tror också att man kanske måste anpassa var man förlägger sin löpning. Man kanske inte kan kuta ett par varv runt kvarteret sådär som man brukar. Vi måste kanske rentav ta oss till skogen, den är eventuellt mer gjord för oss människor att springa i. Hursomhelst. Det jag blir provocerad av med barfotalöparförspråkarna är deras blajblaj om naturlighet. Skulle det det vara så att naturligheten kanske har förändrats i takt med att vi våra liv har gjort det? Man kan tycka att vi kanske borde förhålla oss lite till det. Visst, vår kropp har det ju inte hänt så värst mycket med de senaste 50000 åren eller så, men det har faktiskt hänt desto mer med vår omgivning. I min värld är det helt enkelt inte ett dugg naturligt att springa barfota på asfalt. Låt mig slippa se tramset och sluta åberopa naturlighet där ingen naturlighet finns. Tack.

Dancing Barefoot

Kolla det här. Jag dör, så satans fint.

Om välförtjänta belöningar

När Patti Smith fick Polarpriset och blev rörd till tårar av de fina tolkningarna på hennes låtar och över den vackra motiveringen till hennes vinst så bölade även jag. Jag blev också glad över att det var så många tjejer på årets gala. Att de lät Patti Smiths arv förvaltas på det sättet, att låta det stiga rakt ned till starka, begåvade tjejer. Sen var det fint att de spelade lite nordisk folkmusik till Kronos ära. Det gillade jag.
En annan sak, varför har Veronica Maggio bara ett enda ansiktsuttryck? Jag förstår inte vad som har hänt med hennes mimik? Hon är som någon sorts vaxdocka. Hon skulle tjäna på att le lite. Jag hoppas hon går hem och kollar hur glad Patti Smith var, då kanske mungiporna mjuknar.

Please don't put your face into your hands

Tacky och gullig video. Vådligt bra låt också. Missa inte körerna i slutet.

Kära Hjärtanes

Det nedan får mig att (återigen) konstatera faktumet att jag och mina vänner är små tanter. Carol har till och med en Dramaten (en sådan drömmer jag också om) och Frida gjorde senast igår egna dockor(!) av strumpor. Själv åt jag en bärkompott till middag, samtidigt som jag drömde om skogens gula guld.

KIicka på bilden för att göra texten läsbar.

Hjärngympa

Ok, nu ska jag kanske börja läsa den där boken om kvinnor som tänker för mycket, eftersom jag efter min semester är helt oförmögen att formulera en enda vettig tanke. Jag tänker mig att de där kvinnorna som tänker så för mycket kanske liksom kan smitta mig lite? Frågan är om deras tankar är de tankar jag vill ägna mig åt? Dessutom är det ju någon sorts självhjälpsbok och jag hatar ju självhjälpsböcker. Därför att bland annat.

Dokumentärafton

Det kan vara så att jag har pajjat min dygnsrytm under semestern. Det kan också vara därför jag är vaken såhär dags. Imorgon ska jag skärpa mig, men inatt kollar jag dokumentärer. Ser den här rara rackaren bland annat. Det tycker jag ni också ska göra. Den utspelar sig i en hiss i ett miljonprogramshus någonstans i England. Tanterna är helt underbara! För att inte tala om han som ger fotografen en banan. En liten stund i någon annans liv.


Sen kan ni le i er tystnad mina kära smygläsare.

Hela livet såg ut som ett tåg

Jag åker tåg genom Augustiskymningen. Kvällarna blir längre och beckmörket ska snart omsluta oss väldigt många timmar om dygnet. Utanför X2000 forsar sommaren förbi och bort för att stanna under stenar i småstäderna vi passerar på vägen. Småstäder som alltid heter något med holm eller köping och befolkas av människor som (enligt mina fördomar) spätt uppgivenhet i hoppet. Jag åker tåg genom Östergötland och kommer längre och längre bort från mina skeva tonår. Lämnat kvar alla mina randiga tröjor, nitarmband och rockstjärneambitioner där i Sveriges Manchester. Vi lämnar och anlöper perronger i kvällen. Jag lutar pannan mot fönstret och minns allt om hur det är allt bli lämnad och att lämna saker bakom sig. Det bränner i min bröstkorg varje gång jag tänker på det. Det blir så påtagligt. Att åka tåg påminner om att leva. Tänker att jag skulle kunna blåsa ånga mot rutan och skriva ett meddelande till eftervärlden där. Väljer att låta bli, eller stoppas av stanken från någons tonfiskbaguette. Och jag kvävs nästan. Vi passerar stationer som jag har väntat, längtat och närt min kärlek på. Snöstormsvintern - då stod jag där jämt och väntade på förseende pendeltåg till värmen. Det känns som att jag alltid är i rörelse, som att jag alltid är på väg. Till sist ropar konduktören ut att vi närmar oss vår slutdestination och vi packar ihop vårt bagage, alla gamla kärlekar, alla fina minnen, allt det vi försakat och allt det vi drömt om i en väska att slänga över axeln. Jag åker tåg genom Augusti och ankommer framtiden - hösten 21:45.

Det var visst glasögon jag behövde

Ibland känner jag mig ensam i min lilla värld. Idag är känslan; lite kvävd, toppat med kokande blod i ådrorna och myror under huden. Funderar och tänker att det måste vara oerhört skönt att alltid kunna säga att det är jag som reagerar konstigt, istället för att se till det man själv gör. För som det verkar gör ni själva alltid precis rätt. Agerar i total perfektion, tänker sådär outsägligt förnuftigt.

Upprinnelsen till det här är att jag blev väldigt ledsen (först fly förbannad) igår och ibland tar det lite tid att reparera det. Ibland tar det faktiskt mer en kvart, en dusch, en tågresa, två telefonsamtal, några nätter, 17 timmar sömn, kärlek och ett gäng små fina stunder att bli lugn igen.

Då får man leva med det. Antar jag.

Noterat om tandläkaren

Min tandläkare är helt klart lite konstig.
1. Hon skrattar inte åt mina skämt. Alls. Inte ens lite.
2. Hon vill inte diskutera saker när hon har tryckt hela min mun full med bråte. Hon vill inte heller förklara vem som har kommit på att man kan bygga ett tält av plast i käften (men om man vill veta, om man är en nyfiken sate?).
3. Hon är hårdhänt, säger "nu kan det kännas lite" och beter sig lite som om min andedräktsport vore en bilmek. Jag är ingen trasig bil, jag har också känslor!
4. Hon såg inte glad ut när hon sa "Hej med dig, vi ses!". Om hon tyckte att jag inte höll mig till tandläkarbesökskutymen så bra, borde väl hon blivit glad när jag gick?

Way Out West - vild bildspecial

Precis så här roligt var det. Låt oss sammanfatta det; Det var kärlek. Det var härj. Det var en liten whiskeypinne. Det var lite gratissaker. Det var X. Det var höghöjdshärj/snabb mellanfest på Gothia Towers. Det var taxichaufförer som hette Bosse och band som hette alla möjliga saker som Hives, Empire of the sun, Fleet Foxes, Jonathan Johansson, Robyn, Noah and the Whale och massa andra namn. Det var adoptivföräldrar x2. Det var en dans genom Prince publik. Det var en bakåtkullerbytta i en hotellsäng. Det var kramar och högar. Det var inte allt, men det var härligt. Det var kungligt. Vi var chefer. Kan vi åka nästa år igen? Kan vi?

Höst på tapeten

Idag är det mycket höst i mitt bröst. Mycket regn i mitt huvud. Mycket regn utanför fönstret och det blev mörkt redan vid fyra. Kul. Nu börjar allt om igen. Jag vet att det här tillståndet beror allra mest på att jag har haft så fantastiskt roligt i flera dagar. Det här är bakslaget, andra sidan av det roligaste. Jag vet det, men jag vet också att det här mörkret som kommer nu ska vara här länge och jag är väldigt bekant med vad det kan göra med mig. Det känns tungt, bara känslan av höst får mig att tappa kraft.

Den nya kramen

Vi har uppfunnit ett helt nytt sätt att kramas på. Testa på era vänner och bekanta. Jag tror alla kommer bli mycket förtjusta. Gå lös. Kramas nu, dopamin är ju bra grejer! Min vän Frida demonstrerar nedan kramen på modell (som en chef):

#wowgbg rapport. Del 1.

Hej. Jag är på festival och konstaterar att man helt klart blir äldre med åren. De här bakfyllorna som får vem som helst att bli självmordsbenägen fanns bannemig inte för 10 år sen. Hursomhelst. Jag har jätteroligt! Om ni vill ha uppdateringar i realtid rekommenderar jag er att trycka på Followknappen på Twitter. Nu måste jag dricka upp mitt vin så att jag hinner gå och se Hives med alla mina adoptivföräldrar (jorsåatteh, jag har två par)! Tata.

The end of tvättberg

Nu kanske ni undrar över hur det har gått med tvättmaskinen och det där. Jorå. Den är numera inkopplad och mullrar lite hemtrevligt i bakgrunden. Lite som om jag hade eget litet bergatroll i badrummet. En lite oväntad vändning på den här nya eran är dock att tvättbergen inte har försvunnit som förväntat. Nej. De har liksom bara klättrat upp på väggarna istället. Man får se det positivt, nu får jag ju plats med gäster i soffan iallafall, det gäller bara att hinna stoppa dem innan de använder ett par trosor som servett eller så.


Så här ser det ut på varenda dörr hemma hos mig just nu. Och det är inte tänkt som ett lite mer personligt draperi.

TIll männen jag har varit kär i

"Blir du lätt kär?" frågade en vän.
Sanningen; jag blir nästan aldrig kär. Någon kombination av ointresse och tillitsissues gör att det bara inte händer. Inte så ofta iallafall. Men om jag blir kär, då faller jag som ett träd i en storm. Allting vibrerar lite snabbare, jag blir mer levande. Jag tycker om en del av hur jag blir då. Vänligare, mjukare. Fast å andra sidan blir jag också alltid rädd och nervös. Skraj att det ska smärta. Jag skulle lätt kunna krypa ur mitt eget skinn om det var möjligt ibland. Det är en lite mindre charmant sida av det hela, men det är vad det kostar att hälla en burk fjärilar i magsäcken. Det är ok. Jag öppnar känslobörsen och pungar ut. För det är värt det (nästan alltid). Just nu är jag inte särskilt intresserad av att bli kär i någon, således lägger jag ingen energi på det.

TiIll er som jag har varit kär i - jag vet ju att en del av er läser här. Jag kommer aldrig glömma vad som var så fint med just dig. Jag har gått vidare, kommit över er. Jag är liksom mest glad att jag fick ta del av er. Glad att jag kanske gav er något att ta med på vägen. Alla ni har gjort ont (ibland långt över gränsen ont), men det är ju som sagt priset. Det är lugnt. Ni var värda det. Ni ska veta att jag bär med mig små delar av er. Saker ni lärde mig och en del saker av de sakerna har bidragit till att jag är den jag är nu. Alla människor som berör dig formar dig litegrann, så är det ju. Ibland ser jag saker som någon av er skulle tycka om, eller tycka vara roliga. Då tänker jag på er en liten stund. Det är glada, varma tankar. En litenliten tårtbit av mitt hjärta kommer alltid vara bara, bara din. Vare sig du (eller jag) vill det eller inte.


Det här var ju en jävligt sentimental liten bloggstund. Inte riktigt värdigt en påstådd manshaterska.

Tema vänner

Semestern är tillbaka och den kunde inte börjat bättre. Ylva kom nämligen på besök. Det var längesen vi sågs och vi har förmodligen samtalsämnen för en livstid, men nu hade vi en natt på oss. Så vi pratade. Och pratade. Och pratade. Det bästa av allt är att Ylva kommer vara här hela hösten. Den vetskapen gör att det känns som att det kommer bli en bra höst (jadå, jag har höstångest redan). Det kommer bli en bra höst av många skäl, till exempel har den här sommaren har varit så fin och bra. Jag har varit nöjd. Känt intensiv lycka ofta, ofta. Jag har haft så väldigt roligt. Nu väntar ännu mer roligheter. Drar till Göteborg och Way out west på onsdag. Det blir fantastiskt. Ja, det blir fantastiskt om jag och My inte får blodsockerfall och blir osams. Om det inte regnar hela festivalen vore det också bra. Om alla band man vill se är bra.
Min första semesterkväll blev en film och matkväll hos Jimmy och Sverker. Man skulle kunna säga att temat den här sommaren har varit vänner. Förmodligen det bästa temat.

Revirpiss på Facebook

Ni vet Facebook. Det är ju kul och så. Vänner, bekanta och ytterst avlägsna bekanta berättar dagligen om vad som händer i deras liv, inklusive vad de åt till middag. En del personer ser internet som något som inte är verkligt, man pratar om IRL och grejer. Jag skulle vilja hävda att Facebook i allra högsta grad är en del av verkligheten och jag finner ofta att en del väldigt verkliga delar av verkligheten yttrar sig där.
Till exempel det här med folks relationer. Och baksidan med folks relationer. En jävla sådan baksida är när folk börja tro att de äger varandra. Jag är inte så förtjust i äganderätt när det gäller andra människor, men iakttar fascinerat hur det tar sig uttryck på fejjan (carscrash).
Det börjar alltid med att person A börjar trycka på gilla-knappen på person B:s wall ganska frekvent för att sedan trappa upp det till ännu mer frekvent - ända till det är en uppåttumme på var enda stavelse person B uttrycker. Det slutar inte där. Nejnejnej! Det finns ju som sagt en wall också. Den kan Person A skriva saker på. Ofta. Och räcker inte det kan Person A också kommentera alla statusinlägg som Person B skriver. Chatta i kommentarsfältet och hålla på. Vi som ser det här utifrån tänker jaja, vi fattar. Ni ses. Ok. Kul för er peeps ( ok, det lät bittert, detta är inte menat så). Man kan tror att det räcker där. Icke! Då börjar incheckningarna. Person A har varit i hela fucking världen med Person B (sen kan både A och B gilla detta som en extra liten krydda i förhållandet). Och vi som iaktar det utifrån tänker OK, VI FATTAR, ni ses. Ok. Fint. Självklart kan man checka in med folk överallt bara för att det är kul också, notera att det gäller aldrig Person A och B. För dem, eller åtminstone den ena (oftast A) handlar det alltid om ett statement. Sen en vacker dag händer det; Person A ändrar sin relationsstatus till "In a relationship with Person B". Vi som har iakttagit det hela utifrån tänker no shit Sherlock och ibland trycker man på gilla-knappen på detta. Ibland trycker man definitivt inte eftersom det skulle kännas som att bli smittad av någon riktigt smutsig sjukdom att delta i denna uppvisning i äganderätt. För innerst inne tror jag inte riktigt alla dessa grejer handlar om att person B alltid är så jävla rolig och klok, eller om att maten är så fantastiskt god på plats X. Det handlar om att man vill visa att man finns och att vore bra ( sjukt jävla nödvändigt ) om ingen fick för sig att flörta med person B i chatten i afton. Det här handlar om hävdelsebehov, bekräftelse och ibland en bisarr tro om att om det syns tillräckligt mycket så fattar alla att vi är varandras. Vi som har iakttagit det hela utifrån kliar oss i huvudet och tänker; vad är det som vi prompt måste förstå? Vi har ju fattat hela tiden.

Use it

På tal om Neko Case, här kommer en gammal svängig New Pornographers dänga också. Den här videon är inte det bästa Indie-America har producerat om man säger. Ploten är minst sagt lame. Men låten. OMG.

Lite kärlek till Neko Case

Det här är allt jag har lyssnat på sistone. Underbara Neko Case. Om jag har på mig klänning och benen är bara känns det precis som om mitt liv vore en film. 3 minuter och 40 någonting sekunder i taget är mitt liv en film. Neko Case fantastiska röst och sommarnätter. Lyssna så fattar ni.

Bieffekter

Jag hoppas de här bilderna är bevis nog för hur förvirrande tillvaron är ibland. Jimmy hyllar vaginor och mina New York-skor har klonat sig. What's next?

Tvångstankar om toapapper

Jag tycker inte det är så jobbigt att köpa toapapper (en del tycker ju det är jättehemskt), däremot är det halvkul att glatt spatsera hem över torget med ett packe papper under armen. Man riktigt ser på folk att de tänker jahaja - här ska det bajsas. Vad de egentligen tänker struntar jag ju i, men jag måste ändå tänka att de tänker (ni vet, ibland har även jag tvängstankar). De här personerna såklart föga medvetna om att toapapper är ett sorts universalverktyg i mitt hem. Så jag förlåter dem för tankarna jag tror att de tänker. Så länge jag inte gör som Björn, han törs ju inte - wait for it - panta burkar för att han bor Östermalm och tanterna kan titta snett. Så länge jag inte tänker så - är det lugnt vad folk eventuellt misstänker och until then är det lugnt att handla dasspapper.

Tvättmaskinen och lusten att bränna salvia

Jag har haft lite problem med spökerie/kvarvarande energier i min lägenhet till och från. Nu är vi åter på till-punkten. Vi är så mycket på den punkten att jag knappt vågar sova ibland. Ringde pappa för att prata om något helt annat, men nämnde även obehaget i badrumet. Pappa återkom således med en analys av det hela, enligt honom är det oroligt här för att jag inte har kopplat in tvättmaskinen än. Spöket är upprörd över att jag har en maskin som tar upp plats i badrummet, men som jag inte använder. Jag skulle ju bli vuxen och allt. Tvättmaskinen vi talar om är alltså den som jag fick i början av sommaren. Något säger mig att min pappa och det paranormala är i maskopi. Det om något känns ju sjukt. Betydligt sjukare än sakerna jag säger högt varje natt innan jag somnar ( om jag törs somna). Så eh. Gonatt då.

Låtsaslivet ftw

De senaste dagarna, den senaste tiden har jag helt övergått till mitt låtsasliv. Just nu går det här låtsaslivet ut på att träffa alla fantastiska brudar jag känner och bara bejaka allt jag kommer på. Allt jag kommer på är yes man. Vill jag bada på natten är det bara shoot, bada. Vill jag gå och lägga mig klockan 19.30 så är det Ok. Igår fick jag höra att jag är i mitt sommaresse. Det var roligt sagt. För det är så väldigt sant. Jag lever allt som jag inte orkar leva andra gånger nu. Samlar dagar på burk, samlar hopp inför hösten, äter frukt med fötterna på fönsterbrädan. För att jag kan och jag tillåter mig att göra precis som jag vill.

Resultatet av de senaste dagarna:
- En crazybananas efterfest med några ganska unga belgare.
- Ett nattbad.
- En pictionarysession - som vi inte vann eftersom jag hade oturstrosorna på.
- En övernattning hos My med tillhörande morgonkaos, mysfrukost och kramar.
- Ganska många nektariner och sköna tankar idag.
- Multipla skrattfester på Mosebacke igår
- En kommande pitch.
- Smakat den ökända kanelwhiskeyn - god!
- Och massa andra helt knäppa fina saker.

Saker jag är bra på:

1. Hitta på dumheter och projekt. Fyfan vad kreativ jag är ibland. Helt sjukt.
2. Ha roligt. Fyfan vad bra jag är på det, men jag får ju också god hjälp av stans finaste freaks.
3. Härja.

Allsång i svanken

Ett säkert tecken på att man börja bli lite till åren är att man vaknar lite halvt förvirrad till reprisen av Allsång på Skansen. Och fortsätter titta. Men som jag skäms, vad är det som sker i rutan - Hoffmaestro spelar sin enda låt (den där Highway Man, som är så sjukt dålig) och står och guppar som ett gäng förvirrade rednextyper. Eric Saade i sin lägger in lite wailiga yeaaahyoo i sin allsångslåt. Dessutom skämtar han om att han inte kan den! Oh My God! Fjortistjejerna med en kaka brunkräm i ansiktet och Eric på kinden gråter och jag tänker men kära hjärtanes då. Jotack, jag har också varit jättejättekär i idoler, jag minns minsann fortfarande hur det var att kyssa posters (bara Taylor innan jag skulle sova, de andra fick en klapp på kinden). Men som sagt, det är uppenbart att jag börjar bli lite till åren när jag förfäras över vad som sker på Skansen. Det där med ålderdomen jag förmodligen ha glömt redan imorn, eftersom det vankas fredag och då kommer natten återigen vara min.

Strange you never knew

Svartvitsommarpop och öppet nattfönster. Fint så, även om jag anar hösten. Den har börjat brännas lite i huvudet.

Ah tototo såsåså

Det här är jag och Jimmy i ett nötskal. Jimmy blev förövrigt så rörd att han började grina av det här lilla bygget.

Och hämden smakade ljuvligt - precis som förväntat

En arrogant herre hade den goda smaken att lilla gumma mig idag. Då drog jag ett djupt andetag, log mitt bästa expeditleende och sa: Om jag var du, skulle jag ändå prova byxorna i en storlek större, man vill ju inte att det ska strama liksom. Det tyckte han att jag hade rätt i. Väldigt praktiskt när man kan vara ärlig, dryg och göra sitt jobbigt samtidigt.

Dagens musik

Jag har älskat den här låten så länge. Den låter tyvärr som Enya eller nåt i början, men sen glider den iväg till shoegazeland. Fint.
Det är ingen video. Tryck play och pilla naveln bara.

I händerna på Astrid

Tänk att du råkar gå på efterfest hos en av dina vänner. Vi kan kalla henne Astrid för sakens skull. Ponera då att du råkar somna i en olidigt smal soffa med Astrids ragg från längesen (bara för att slippa undan en liten flintis som jagar dig, inget annat) och sen sover där på max 30 cm i typ sju tummar. Då skulle man kunna misstänka att ryggont blir den naturliga konsekvensen av äventyret, inte att ena axeln helst skulle vilja trilla av. Surprise skriker synden. En annan väldigt störig sak är den okända mängden utpressningsfoton (på mig alltså) som den här tjejen som vi kallade Astrid sitter inne på. Väldigt obehagligt. Framförallt eftersom hennes hjärna är en grogrund för diverse vansinnigheter.

Och så lite dravel om kärlek

Jag har ett ganska märkligt sommarjobb den här sommaren. Kan dock inte berätta så mycket om det. Hursomhelst. Det här jobbet handlar väldigt mycket om kärlek och att folk bryr sig så otroligt mycket om varandra är en ganska fin sak att tänka på precis innan man somnar.

När det overkliga blir verkligt

Plötsligt händer de där sjuka sakerna som får tidningarnas hemsidor att uppdateras en gång i sekunden. Ibland händer de där sakerna som man inte tror ska kunna hända. Att någon spränger sig bredvid ens jobb mitt i julhandeln. Att någon flyger in i tvillingtorn i USA. Att en terrorist spränger byggnader i Oslo och sen skjuter ihjäl ofattbart många människor på en liten idyllisk fjordö. Det ska inte hända. Men så sker det ändå. Jag vet inte riktigt vad de är för fel på den här sortens personer, jag förstår mig inte på grejen att ens övertygelse är så stark att man har rätt att döda andra i kampen för den. Vad är det i ditt huvud som säger att det är ok att straffa dem som tycker olika med döden? Det gör knappast världen bättre. Nej, jag har aldrig förstått mig på fanatism eller kraften den ger folk.

Den här helgen har jag följt nyheterna, läst varenda grej som länkats på Twitter, men ändå inte kunnat ta in det här. Det kanske blir så när verkligheten visar sig vara det overkligaste du någonsin hört talas om. Sen kommer ilskan - jag blir så bestört och förbannad. Vad har du för jävla rätt att göra såhär. Anders Behring Breivik - jag tror inte din kristna Gud är så värst imponerad av ditt korståg och förödelsen du har förorsakat. Jag och många med mig vill inte ha med dina sjuka idéer att göra, vi struntar i ditt manifest.

Till sist (och hela tiden) tänker jag på alla som aldrig får hem de sina. På dem som förlorade så brutalt många vänner. På dem som slogs för sitt liv, gömde sig i skogen, hjälpte skadade och simmade över fjorden. Och på dem som inte överlevde.



Mitt inlägg om självmordsbombaren i Stockholm.

Sommarstugefantasier

I perioder fantiserar jag ohälsosamt mycket om sommarstugor. Jag tänker mig att vi flyttar långt ut i skogen. Till ett torp, där man kan gå barfota och få ont i fötterna av att trampa grus. Jag tänker mig att vi har en trädgård med träd att hänga hängmattor i och att det bara är några meter till den där sjön som jag vill bada i hela tiden (botten där är förstås inget obehaglig alls). Jag kommer såklart få lappsjuka redan tredje dagen och rastlösheten kommer bli det som tvingar mig till stordåd. Fantastiska och fullständigt vedervärdiga idéer kommer födas. Jag tänker mig att jag dricker lite för mycket rödvin på verandan med mina vänner ibland, men att det är lugnt och andra kvällar somnar jag i hammocken redan vid klockan 19.00, för att senare vakna sjösjuk och somna om på min solsäng under julihimlen. I min fantasi lever vi på jordgubbar och mellanmjölk hela sommaren och när mörket och hösten sänker sig över min sommaridyll så får jag knappt inte någon ångest alls. I den här fantasin har jag också alltid helt sjukt lång semester.


Jag vill gärna poängtera att bara för att jag drömmer om sommarstugor ibland så jag inte en förlorad själ - jag vill fortfarande se världen, bo i stan, campa, äventyra och helt enkelt bara härja runt.

Evighetsonsdagen

Om man ändå kunde spara dagar och nätter i någon sorts bank för att hämta energi där sen när man sitter och snörvlar i November. Igår var en sån dag, en sån som jag vill spara för plocka fram inne i mig i när jag behöver den någon gång framöver. På dagen var solen och de höga varma klipporna våra, rolig klättring och sen försökte vi locka en larv med köttbullar. Vi åkte vilse/fel en sväng och suckade åt eländet (fast Elias svor ganska högljutt också). Och jag hade såklart makten över musiken. Dagen fortsatte, blev kväll och middag, rödvin och Debaser och natten slöt sig om oss. Ibland vill man inte att natten ska ta slut. Hela stan blev öde och våran. Det var lite som i 28 dagar senare, fast utan zombiesarna förstås. Vi erövrade Gamla stan. Inte en enda turist eller Morahäst målad i blågult så långt ögat nådde längs Västerlånggatan. Vi var liksom helt allena och sevärdheterna ser lite annorlunda ut på natten. Folköl på broarna och under statyerna. Precis när Stockholm åter började vakna lämnade vi Vita Bergen. Vi kände oss lediga, fria när vi såg folk morgonjogga och spatsera till jobbet. Det var ungefär då vi gav upp den. Vår asbra, evighetslånga onsdag.

Och bildarkivet fick också sitt. Det blir så när man får för sig att öva modebloggsposer mitt i natten vid en random spegel efter man har klängt lite på Stockholms smalaste gränd. Ja. Ni fattar. De allra bästa bilderna har jag sparat långtlångt inne i min hjärna.

"Det finns badmöjligheter"

Idag ska jag på klätterutflykt med Elias. Vi har bytt berg ganska många gånger nu, det blir spännande att se vilket vi verkligen landar på till slut. Hursomhelst. För att få mig att gå med på att byta berg ännu en gång lockade min kära vän mig med något som alltid fungerar. Nämligen; En sjö. Det går att bada. Fint vatten är det också. O.s.v. Det är förjävligt när folk känner en väl och vet lite för mycket om ens svagheter och passioner. Man blir liksom inte särskilt svårövertalad.

Back to Sagotermerna

Det gör mig himla mjuk i hjärtat att alla är glada och att alla är brunbrända sommarmänniskor på mina sommarbilder. Själv ser jag ut lite som ett troll för stunden, men det är ok, för jag är ett lyckligt troll. Och imorgon ska solen lysa. Det ska den fan göra.