Ödesmannen

Verkar det märkligt att skicka ett mail ett företags infomail och credda dem för deras snygga personal (ok, en är snygg, resten är tanter) och samtidigt sneaka åt sig ett nummer som jag väldigt gärna skulle vilja ha?

Det är sånt här som händer när ödesmannen korsar min väg. Igen. Precis så här blir det.



Och om ni tycker det är lite dåligt med uppdateringen just nu så har jag bara tagit ut lite välförtjänt låtsasliv. Det blir bättre när jag får semester och kan åka på semester hem till min mor,bror, syster, släkt och skogen.

Soundtracket till människor

Man vet aldrig innan vilken låt människor väljer att ta med sig när de försvinner/väljer att gå/blir bortstötta. Man vet sällan innan vilken låt de hör ihop med, den låten fäster sig i periferin. Vi talar om soundtracket till en annan människa och kanske en tid tillsammans. Du vet de där låtarna som alltid kommer starta minnesfilmerna i huvudet. Det brukar ta ett tag innan låten det rör sig som om visar sitt ansikte och det blir inte alltid den man tror. Sen pang. Du hör den på radio och den där textraden som har slumrat i ditt bröst vaknar för att hoppa studsmatta på din magsäck - du kräks gamla fjärilar och/eller kanske du ler åt något som var fint.

Kindblåmärket

Efter mitt tandläkarbesök förra veckan slog ett blåmärke stort som en femma ut på min kind. Det börjar nu bli ett gulmärke efter att ha antagit alla tänkbara färger. Det är inte så kul att ha blåmärken på kinden eftersom folk lätt drar förhastade slutsatser och antingen tror man är gangster eller att man blir misshandlad hemma. Jag måste ändå medge att detta blåmärke har berett mig många roliga upplevelser och varit en grund till jätteroliga skämt (Ja! Här mäter vi rolighet i mina mått). Människor runt mig som inte känner mig så väl, som har frågat om blåmärket har blivit fruktansvärt ställda när jag dragit historier om cat fights och att jag fick stryk av en tjej när jag trängde mig för i kön på krogen. Det är som att de tror att jag inte kan slåss. Eller att jag är typen som inte hamnar i slagsmål. Sen blir det ännu mer tyst när jag erkänner att jag har skojat. Nu är blåmärket på väg bort och det är nästan så att jag vill tacka det för skratten.

8 av 5 M

Den här helgen har varit så rolig att det inte ens finns ord för det. Den har varit så rolig att jag seriöst börjar oroa mig för hur det ska bli när den här fantastiska perioden av välmående och roligheter är över. När himlen inte är hipstamaticblå jämt längre. Vad händer då? Det skrämmer mig. Mycket. Nåväl. Åter till helgen. Först ut var Astrids och min fantastiska Dauiquariefest. Skratt och träningsvärk i magen dagen efter. Kvarnen (det gudsförgätna stället), en slemmig snubbe undrade vad jag letade efter, jag var smart och spelade dum.

Igår hade Frida födelsedagskalas och som vanligt var det hysteriskt roligt på Lidnersgatan. Man vill liksom aldrig gå därifrån. På nyår kom jag hem vid åtta på morgonen, idag kom jag hem vid fem. Vi satt i köket och betedde oss som riktigt fräscha tjejer. Vi pratade om snor, spyor, köttsligt umgänge, att ta paus från män, men också om att få återfall (för det får man ju alltid). Dessutom kom vi på ett himla bra sätt att göra egen fradga. Det kan ju vara bra om man vill vara zoombie på stan, lite obehaglig på tunnelbanan eller bara är lite trött på jobbet. Jag återkommer med utvärdering när vi har provat det här. Sen fortsatte natten med introtävling (den vann vårt lag, efter en helt otrolig insats från Erika), bad, vickning, crazy pics och en stor tattueringsmässa i köket där alla fick gadda gnuggisar. Jag och Michaela passade även på att plasta in värdparets badrum. Det verkade som en oerhört bra idé där runt 03.30. Idag är jag helt mörbultad efter allt det här, men så fort jag tänker på allt börjar jag fnissa. Den här helgen får 8 av 5 M av mig.

Och allt var precis sådär knäppt och roligt som bara sommarnätter i Stockholm kan vara.

Min och Astrids Strawberry OD Daiquarie

Det här behöver du:
1-2 kartonger pinfärska jordgubbar. Typ 50 st.
1 påse råsocker. Typ 2 dl.
1 skvätt vatten. Typ en skvätt.
2 lime.
1 petflaska ljus rom. Typ 5 dl. Anpassa efter hur roligt du vill ha eller hur mycket du vill spy.
Sjukt mycket is.

Gör såhär:
Koka sockerlag, tappa på glas och ställ på kylning. Ta bort skräpet från gubbarna (en del kan tycka att det dåligt av bärplockarna att inte göra det, men det ingår tydligen inte i deras arbetsuppgifter). Väck med skalet på limen. Mixa rubbet. Tillsätt sockerlag. Hacka isen. Det gör man bäst med hammare på golvet. Mixa och sila. Servera i snyggt glas, pressa fast en jordgubbe på kanten (bli inte ledsen när den trillar av, för det kommer den göra). Drick tillsammans med en snygg kompis (man kan öka dosen rom om kompisen inte är så snygg, så löser sig även det).

AW-dagen

Ibland känns det som att jag lever väldigt fort. Idag hann jag med tre dagar på en till exempel. Först jobb, sen AW nr.1. Kaffe på en bänk och en jävla massa härj. Carol och jag som inte ens dricker kaffe blev ju helt speedade på allt koffein. Vi kände oss som femton igen, ni vet tiden man gick från skolan för att sitta någonstans och göra ingenting. Eller ja, spana lite på snygga killar, men det var allt. Drog hem för att sova lite och på det blev det en spontanöl med My och Astrid. Insåg rätt snabbt att jag befann mig sjukt mycket på Malmen för att vara hemma och sova. Det spontana är alltid bästa. Alltid det roligaste. Den här sommaren alltså. Den har baaaaaara börjat. Shit.

Fyrvaktaren på Cracktorget

Ikväll ser det ut som att det den stora skorstenen i Nacka spyr ut är moln. Ganska vackert, lika fullt ganska hemskt. Min nacke brinner och båda mina köksörter är döda. Kvällens klättring regnade bort, men igår besteg jag ett par leder vid Münchenbryggeriet (på topprep, så det räknas förmodligen inte). Det var längesen jag funderade över tillvaron, för jag har haft så fullt upp med att bara vara nöjd, men med regnet kom tankarna. Och med tankarna kom tankarna - och tankarna. Så jag tänker lite på de där människorna som en gång tog sig in i mitt liv för att på ett eller annat sätt föralltid stanna. Oavsett om det är i eller utanför mitt liv. Just nu har jag den stora förmånen att ha alla jag brukar tänka på (mest) i-sidan. Det är bra, det gör mig till en betydligt mer tillfredsställd människa. Det ger mig avsevärt mycket mindre ångest och jag behöver inte längta och sakna. Det gör i det långa loppet mig trygg(are) och gladare.

Men ibland känner jag mig ändå lite ensam. Jag skyller det på att jag bor över trädtopparna och på att man ser så himla långt när inget skymmer sikten. Jag skulle kunna drämma till med en bild på min fantastiska utsikt, men det här handlar egentligen om en önskan att få sikten skymd ibland. Ibland vill jag väl helt enkelt inte känna mig som en fyrvaktare här uppe på min kulle, även om jag älskar den känslan för det mesta.